När jag fick mina tre diskbråck drev jag mitt eget företag och var dessutom anställd som spa-chef på ett fjällhotell. Min passion var att jobba med massage, träning och mental coaching. Jag levde min dröm. Smärtan som diskbråcken förde med sig gjorde att jag knappt kunde röra mig, än mindre stå vid en massagebänk. Jag blev sjukskriven och fokuserade på rehab. Mina kunder i företaget ringde och ville höra när de kunde boka en tid igen. Det är väldigt trevligt att vara omtyckt och saknad som terapeut, men just då så gav det mig mest ångest, för jag började tvivla på att jag någonsin skulle kunna massera igen. Det var en smärta i sig.
Identitetskrisen
Vem var jag om jag inte var Cattis, massageterapeuten och den mentala coachen? Jag hade ingen aning? Jag hade byggt upp ett namn i Östersund med omnejd, folk visste vem jag var och jag hade hand om bl.a. längdåkare och skidskyttar. Jag jobbade med det jag drömde om och som jag älskade. Hur skulle jag kunna hitta något annat att jobba med som var lika roligt och som jag dessutom klarade av med min kropp?
Garnnystanet i huvudet
Jag fick en otroligt bra handledare på Arbetsförmedlingen och han förstod mig, att jag hade en drivkraft inom mig men att jag inte visste hur jag skulle använda den drivkraften nu. Fick även träffa en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut tankarna i huvudet. För i huvudet kändes det som ett garnnystan som en katt hade trasslat till ordentligt och jag kunde inte hitta någon ände att börja nysta upp från. Vad ville jag göra? Vad kunde jag göra? Vad kunde jag göra men som jag inte ville göra? Vad kunde jag tänka mig att lära mig? Jag gjorde listor med dessa frågor och fyllde på allteftersom det kom upp i huvudet utan att lägga någon värdering i hur rimligt det var eller om ett sådant jobb fanns i Östersund. Jag bara lät det komma ut, senare satte jag mig och utvärderade dessa listor och kunde lägga in värderingar som t.ex. plats, om jag var beredd att gå en specifik utbildning för att lära mig något nytt som stod på listan etc.
Arbetsträning
Vi började prata arbetsträning, att jag skulle hitta en arbetsplats där jag kunde arbetsträna. Det innebär helt enkelt att kunna komma tillbaka till arbetslivet igen och testa nya jobb som funkar för mig och på mina premisser. Ganska snabbt hade jag två ställen som var tänkbara, som jag själv hade tagit kontakt med. Det ena stället sade dock: “Under tävlingarna så måste du kunna jobba 200%, vi kan inte ha någon som går hem efter några timmar då.” Den arbetsplatsen gick bort, de ville helt enkelt bara slippa betala för sin arbetskraft men kunde inte tänka sig att ha mig där på mina premisser, de förstod inte allvaret i min situation. Jag har ändå haft ett fortsatt bra samarbete med dem så jag har inget emot dem personligen, det funkade inte mellan oss just då och för det ändamålet bara.
Nationellt Vintersportcentrum
Den andra arbetsplatsen, dit jag verkligen ville, dit kom jag också. Nationellt Vintersportcentrum, en del av Mittuniversitetet i Östersund. Det var en fantastisk arbetsplats att komma till, internationella forskare inom idrottsfysiologi, biomekanik, idrottspsykologi m.m. Till det alla vinterolympiska landslag som var där och gjorde fystester och tränade. En miljö där jag kände mig hemma med mitt stora intresse för idrott och hälsa men samtidigt massor av nya saker, forskningsmiljön som jag inte varit i närheten av tidigare men som är så oerhört spännande.
Jag fick börja jobba några timmar per dag, i början var jag helt slut, men det gick bättre och bättre. Fick genast ett projekt att ta hand om och vilken boost det var, att kunna utnyttja mina kunskaper som en del i ett forskningsprojekt och se framstegen som deltagarna gjorde. Efter ett halvår så jobbade jag full tid, men hade ändå möjligheten att gå iväg och lägga mig för att vila när jag behövde det.
Se min #Capumalive nr. 1 där jag pratar mer om den här tiden, när jag blev tvingad att sluta jobba med min passion.
Efter min arbetsträning var klar så fick jag en fortsatt projektanställning på Nationellt Vintersportcentrum.
Idag lever jag min dröm igen
Idag masserar jag lite igen, för jag saknade det så otroligt mycket, men jag vet att jag inte fixar att massera på heltid igen, det blir för tungt för kroppen. Idag jobbar jag även som mental coach igen och jag kan återigen jobba med min passion, men det har tagit mig ett antal år att komma hit att hitta ork och styrka att göra det jag brinner för.
Nu fokuserar jag på att hjälpa andra som behöver hjälp med den mentala biten just i samband med skada, att kunna kombinera min kunskap som mental coach, massageterapeut och mina egna erfarenheter inom skador ger både mig och mina klienter mer stöd för att jag verkligen förstår vad de går igenom och att jag vet att det finns möjligheter att ta sig upp och framåt om man bara är beredd att jobba för det, både mentalt och fysiskt.
Vill du veta mer om hur jag levde mitt liv före och efter diskbråcken, vilken min största rädsla var då och vilken min största rädsla är idag? Du får min serie “Diskbråcksliv” i fem delar om du registrerar dig via denna länk. Du får även min bästa rehabövning och jag svarar på frågan om jag kan tänka mig smärtfri.
Kom ihåg: Allt är möjligt!
Må gott, Cattis ♥
