capuma

2019-03-04

Race Report Stafettvasan

Så kom då den dagen som vi väntat på. Fredagen den 1 mars 2019. Dagen då vi skulle köra Stafettvasan, ett lag med fem deltagare. Sträckorna var uppdelade och jag hade noga gått igenom logistiken hur alla skulle ta sig till sina respektive startstationer.

Det var faktiskt min mamma som kom med förslaget i höstas, när hon och flera av mina gamla tränare från Järvsö IF Skidsektion träffades i samband med att Kronprinsessan Victoria gick sin vandring i Järvsö den 22 oktober. (Så egentligen är det väl kronprinsessans fel… 😉 ). Mamma ringde till mig och sade “Du är anmäld!”
“Till vad då?” var min första fråga. Då kom det fram att de hade pratat om hur kul det vore att åka Stafettvasan och mamma hade sagt att jag säkert skulle ställa upp. Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar utmaningar så det är klart att jag tackade ja.

Efter någon vecka fick vi klart att vi hade fem deltagare men en trodde att loppet var fullbokat. Jag gick in och kollade, det fanns platser kvar så jag anmälde oss direkt och lite snabbt kom jag på lagnamnet “Järvsö IF Power Ladies”. Ett tag gick träningen väldigt bra, jag gick till och med på spinningpass för att få upp konditionen (jag tycker det är så tråkigt att träna kondition inomhus så det i sig är en prestation för mig).

Uppladdningen

Under jul och nyår hade jag räknat med att få ganska många mil i benen i Harsa. Jag fick många timmar på skidorna, men mest i form av att jag höll skidlektioner för andra och det ger inte så mycket träning för min egen del. På grund av andra mindre roliga privata angelägenheter så hade jag ingen möjlighet att träna de dagar då jag inte hade skidlektioner. I slutet av januari fick jag till två dagar i Harsa då jag åkte 15 km respektive 20 km. Då visste jag att jag skulle klara min sträcka på 24 km i alla fall.

Februari kantades av drygt en veckas sängliggande i influensa och hostan höll i sig under några veckor till. Dessutom har jag påbörjat en smärtrehab för mina ryggskador som har tagit mycket kraft, framför allt mentalt.

En del kanske undrar hur jag kan gå på smärtrehab samtidigt som jag klarar att åka Stafettvasan. Jag har levt med konstant smärta i 28 år och jag har alltid haft som motto att allt är möjligt och jag har inte låtit mina skador stoppa mig från det jag älskar. Visst har jag fått göra saker och ting på lite andra sätt än tidigare och visst har det tagit tid att komma upp och framåt, men jag har helt enkelt aldrig låtit skadorna helt och hållet ta över mitt liv.
Däremot så måste jag ibland anpassa mina aktiviteter och jag är i behov av mer återhämtning efter att jag har gjort något speciellt. Att leva med långvarig smärta är att ha en ständigt pågående utmattning i sin kropp, kroppen försöker att läka sig själv och det är ett stort stresspåslag i kroppen hela tiden. Detta skapar en stor trötthet och ett större behov av vila och återhämtning än vad en skadefri människa behöver.

Så den senaste månaden har jag knappt tränat alls så jag visste att jag inte hade de bästa förutsättningarna när jag ställde mig på startlinjen i Sälen. För det var jag som körde första sträckan från Sälen till Mångsbodarna, 24 km. Jag har tidigare kört Tjejvasan och Halvvasan och då startar man i Oxberg, så jag var nyfiken på att få starta på lägdan i Berga By i Sälen och få åka uppför den långa backen.

Race day

På torsdagen träffades vi och delade upp nummerlappar, fick hjälp med proffsvallning, då delar av Jörgen Brinks vallateam var på plats i Sälen och delar av dem är min gamla klubbkompis tillika son till en av våra lagmedlemmar så vi kunde få direktrapporter hur det var på plats där nere.

Min lagkompis, som åkte sträcka 2, Mångsbodarna-Evertsberg, 24 km, och jag åkte från Järvsö kl. 01:30 på natten mot fredagen. Kom till Mora strax efter klockan fyra på morgonen och satte oss på bussen mot Sälen.

Min start gick kl. 07:00. Något händer i mitt huvud när jag får på mig en nummerlapp. Då kommer tävlingsdjävulen fram i mig och jag fick många gånger påminna mig själv om att vi åker för att ha roligt.

Starten gick och jag försökte verkligen njuta av att åka över det stora startfältet i Berga By. Det var en mäktig känsla. Den smala vägövergången kom och genast blev det trångt och backen började. Jag har definitivt underskattat hur brant och hur lång den är. 2 km lång och ca 150 höjdmeter som skall avverkas. Snön blev snabbt grovkornig, “sockrig”, och spåren var ett minne blott. Vallan slets snabbt bort i denna grova snö. För min del blev det saxning i princip uppför hela backen. När jag väl kom upp var jag helt slut. Det kändes att jag inte kunnat träna på länge.

Bakhalt och dåligt glid är en dålig kombination. Det dåliga glidet var jag förberedd på då mina skidor är lite för mjuka för mig nu, men jag hade inte möjlighet att köpa nya skidor just nu så det fick gå helt enkelt. Andra klagade också på bakhalt och dåligt glid, det var kärvt i de hårda spåren på morgonen. Skyller inte på vallarna, de gjorde ett bra jobb, jag vet att jag hade fäste från början.

Hjärnan & smärtan

Efter ca 5 km hade jag kramp i ländryggen och den släppte aldrig under resten av loppet, något som så klart påverkade både humör och åkning.
Innan jag kom till den första kontrollen i Smågan var jag helt slut och tyckte det hade gått så oerhört långsamt. De negativa tankarna började komma; “Jag är så långsam. Kan jag inte åka fortare än så här? Vad ska mina lagkamrater tänka? Hur ska jag orka åka 24 km? H-e, förb-e ryggj-l!!!”
Lite energidryck och vatten samt lite glada tillrop av funktionärerna i Smågan gav mig ny energi och jag började använda min mentala träning för att vända på tankarna.

För varje kilometerskylt jag passerade så räknade jag ner hur långt jag hade kvar och gav mig själv en mental high five för varje kilometer jag avverkade. Jag påminde mig också om att njuta av att åka i det klassiska Vasaloppsspåret och de delar som jag inte åkt tidigare. Njöt av solens strålar, de vackra vyerna över myrarna och började ge glada hejarop till andra åkare som jag passerade eller som passerade mig. Hittade mitt tempo som funkade för mig, ibland åkte jag på lite fortare och det orkade jag ett tag men inte hela tiden. Med tanke på krampen och smärtan jag hade i ländrygg och nacke så fick jag även kramp i låren av att stå och staka. Så jag fick varva mellan diagonal åkning och stakning.

Jag hade haft som mål att klara sträckan på 2 timmar och 30 minuter. I Smågan trodde jag att det skulle bli uppåt 2:45 eller kanske t.o.m. 3 timmar innan jag var framme i Mångsbodarna, så tungt kändes det då. Allt eftersom jag åkte vidare så började jag inse att jag kanske skulle klara 2:30 ändå och det gav mig pepp att försöka åka på lite mer. De sista 5 kilometrarna in mot Mångsbodarna började det bli lite varmare i snön och skidorna gick plötsligt mycket bättre, jag hade bättre glid och kände att jag fick lite mer gratis när jag stakade. Det gjorde mig starkare och gav mig extra krafter. Jag märkte att jag började passera åkare som tidigare passerat mig och det gav mig också mer energi.

Mental high five

Smärtan skrek i kroppen.
Jag skrek tillbaka: “Du fixar det här! Det är bara x antal kilometer kvar sen får du vila. Kom igen nu Cattis, du kan åka skidor. Det är roligt med skidåkning. Tänk att du klarar det här trots fyra ryggskador! Du är en kämpe! Allt är möjligt och kom ihåg att du vägrar ge upp! I am the Queen of nothing can stop me!”
Ja, alltså, jag skrek inte det högt (bara ibland…), det var en konversation som pågick i mitt huvud. Jag såg kontrollen i Mångsbodarna framför mig i huvudet och såg framför mig att jag skulle få växla till nästa lagmedlem.

Den mentala träningen är ovärderlig sådana här gånger, när det går tungt så gäller det att ha en klar målbild i huvudet som man kan plocka fram. Om målbilden inte är tillräckligt tydlig sedan innan så är det så lätt att man ger upp för de negativa tankarna.

Visste du att det är hjärnan som ger upp långt före musklerna vid fysisk ansträngning?! Studier har visat att man klarar fysisk ansträngning betydligt längre om man har använt sig av mental träning också.

Det var en lättnad att glida in mot kontrollen i Mångsbodarna, jag visste att jag klarat det. Jag skickade iväg min lagkompis med en knuff i ryggen och med orden “Åk ut och ha roligt!”. Tiden blev 2:33:24. Så min gissning från början stämde väldigt väl och att det hade tagit så lång tid upp till Smågan är inte så konstigt med tanke på att det är så mycket folk som trängs i backen upp.

Nöjd och stolt efter avslutad sträcka, framför det klassiska huset i Mångsbodarna.

Att tämja tävlingsdjävulen

För mig handlar det inte om att åka lika snabbt som jag en gång gjorde när jag var som bäst tränad och tävlade. Det skulle krävas hård träning två gånger per dag, sex dagar i veckan för att vara på den nivån igen och det är något jag varken har tid eller lust med igen.
Jag har lärt mig att hantera prestationsångesten som lätt kommer i samband med tävling. Nog finns det nervositet och tävlingsdjävulen kommer fram, men jag har också kommit till insikt att jag inte är lika bra som jag en gång var och accepterat det.

Nu fokuserar jag på att jag faktiskt kan utföra en sådan här sak trots mina fyra ryggskador. Något som, enligt många läkare och sjukgymnaster jag träffat genom åren, skulle vara en omöjlighet. De visste inte vem de pratade med. Att det då tar lite längre tid är faktiskt ingenting som får förta min glädje av att lyckas.

Vårt lag åkte i mål på 9:19:29! Vi hade kalkylerat med en tid på ca 10 timmar så vi var otroligt nöjda med vår insats efter målgång.

Dagarna efteråt har jag haft betydligt mer ont i ryggen och nacken och huvudvärk från nacken. Om det var värt det? Definitivt!!! Jag får bara se till att vara lite snäll mot mig själv i några dagar och ge mig själv den återhämtning jag behöver innan jag kan träna igen.

Allt som allt ett väldigt roligt lopp att köra och det var roligt att köra som ett lag, det skapar en gemenskap och roliga minnen tillsammans. Om vi åker igen? Det vet vi inte än, vi får väl se vem som vågar komma med förslaget först… 😉
Undrar om Kronprinsessan Victoria ställer upp om vi frågar henne… Det är ju faktiskt tack vare eller på grund av henne som vi åkte Stafettvasan! 😉

Vi åkte för att ha roligt och roligt hade vi!

2018-10-31

(Miss)lyckade mål!

Skillnaden mellan misslyckat och lyckat är bara fyra bokstäver. Ja, i skrift alltså. I din hjärna kommer skillnaden att vara betydligt större. Vissa tror att ett misslyckande är lika med att lägga sig i ett hörn och aldrig mer försöka. Att våga satsa och våga prova nya saker innebär inte alltid att man lyckas på första försöket.

Glödlampan ?

Uppfinnaren Thomas Edison, som uppfann glödlampan, misslyckades 1000 gånger innan han hade en fungerande glödlampa. 1000 gånger!!! När folk frågade honom hur det kändes att misslyckas så många gånger svarade han:

“Jag har inte alls misslyckats 1000 gånger. Jag har uppfunnit 1000 sätt att inte göra en glödlampa på!” Han såg möjligheterna och vågade prova om och om igen och lärde sig av sina misstag längs vägen. Till slut nådde han sitt mål och den första fungerande glödlampan var redo att förändra livet för människor världen över.

Edison hade en stark tro på sig själv, något han inte delade med så många andra. Hans lärare har till exempel sagt till honom att han var för dum för att lära sig något… Tänk om den unge Thomas Edison hade lyssnat på den läraren, då kanske vi fortfarande suttit i skenet av oljelampor och stearinljus…

Att lyssna på andra och på sin inre tvivlare kan vara förödande för en, speciellt om det är negativa kommentarer och tankar.

Varför är det så läskigt att “misslyckas”?

Jag gillar inte riktigt att använda mig av ordet misslyckas, det ger en så negativ innebörd och jag tycker inte att man misslyckas, jag tycker att man lär sig hur man inte ska göra. För att det ska vara lättare att förstå i skrift så använder jag här ordet misslyckas.

Vad är det då som gör att vi oftast tycker det är så läskigt att misslyckas? Är du rädd för vad andra ska tycka och tänka om dig om du inte lyckas med det du sagt att du ska klara av? Är det ett dalande självförtroende som inte orkar misslyckas en gång till? Har du lovat någon att klara en viss sak och sen upptäcker du att du inte kommer att klara det? Om du tänker efter, för vems skull sätter du upp mål?

Vill du börja träna?

Hur gör du för att nå dina mål? Vet du hur du ska definiera målen för att du lättare ska nå dem? Det är nämligen inte så lätt som att tänka: “Nu ska jag börja träna.” eller “Jag vill lära mig åka längdskidor.”

För att ett mål ska vara tillräckligt motiverande så krävs att du definierar det bättre än ovan exempel. Du behöver ett slutdatum, hur ofta du ska träna, hur långt du ska kunna åka på längdskidor m.m. Att definiera sina mål på rätt sätt så att du blir motiverad att nå dem och att hjärnan förstår vad det är den strävar för kräver en del kunskap inom mental styrketräning.

Allt är möjligt, kom ihåg det! Berätta gärna vilka mål du har just nu och hur du ska nå dem.

Snart startar min kombinerade kurs och gruppcoaching Våga nå toppen, du har fortfarande chans att anmäla dig till denna kurs/gruppcoaching.

På söndag, 4 november kl. 19.30, håller jag en livesänd FAQ där jag svarar på frågor om denna kommande kombinerade kurs och onlinecoaching Våga nå toppen. Registrera dig här för att kunna ställa frågor direkt i livesändningen.

Må gott och ha en fortsatt fin vecka!

Cattis ??

2018-10-21

Vågar du nå toppen?

Vad sjutton menar jag med att ifrågasätta dig om du vågar nå toppen? Alla vågar väl?!
Det är här det börjar bli så spännande med hjärnan. Jag tar ett exempel från idrottsvärlden för att förklara mer om hur jag tänker.

Att våga vara bäst

En längdåkare, Jessica* har precis kommit upp på elitnivå och får tävla mot de bästa längdåkarna. När Jessica kör sin första tävling bland eliten känns allt jättebra, kroppen är i toppform, hon har superbra skidor och hon lyfts fram av publiken längs banan. Hon passerar åkare efter åkare och hon tänker; “Wow, det här går så otroligt bra.” Till slut passerar hon Kristin* en av världens bästa längdåkare. Hon åker förbi och tänker samtidigt; “Jag passerade precis en av världens bästa längdåkare! Det är helt otroligt!”.

När hjärnan vänder

Det går bra i någon kilometer till, Jessica leder loppet och hon njuter av att lyftas fram av publiken. Det är verkligen en otroligt häftig känsla att ligga först i ett lopp på den här nivån.

Då börjar hjärnan lägga sig i och de negativa tankarna kommer; “Jag är ju inte bättre än Kristin. Hon är en av världens absolut bästa längdåkare, jag ska inte kunna vinna över henne redan i min första tävling.”
Så börjar de negativa tankarna ta över i hjärnan och den eufori hon nyss kände är som bortblåst. Hon tappar teknik, ork och fart. Ledarna ger henne mellantider längs med banan och hon hör att Kristin börjar ta in på henne.

Då bekräftas de negativa tankarna; “Jag sa ju det, jag är inte bättre än henne, jag kan inte vinna över henne.” I takt med att de negativa tankarna tar över, desto sämre åker Jessica.

Till slut kommer Kristin och passerar henne och strax efter henne kommer flera i startfältet och passerar. Jessica slutar på en 8:e plats i sin första start på elitnivå. Det är en väldigt bra placering, men vad hade hänt om hon vänt på tankarna och fortsatt våga nå toppen och bli en vinnare?

Det här är bara ett exempel, det går att göra liknande exempel inom arbetslivet och privatlivet. Det är så lätt att de negativa tankarna tar över och börjar sätta käppar i hjulet för oss och då blir det svårt för oss att våga bli bäst på det vi gör. Har du någonsin fått dessa negativa tankar där du börjar nedvärdera dig själv för att du tycker att någon annan egentligen är bättre på den uppgift som ska utföras?

Mental styrketräning varför då?

Jag är övertygad om att du verkligen vill nå toppen och bli en vinnare i ditt liv, du måste bara våga vara bäst och för att våga vara bäst så behöver du träna på den situationen för att det ska kännas bekvämt när du väl hamnar där.

Mental styrketräning handlar om att skapa positiva minnen av framtiden så att vi känner igen oss i en situation när vi hamnar i den, då kommer vi ha mycket större möjlighet att verkligen lyckas med våra mål.

På tisdag, 23 oktober kl. 20.00, håller jag ett kostnadsfritt webinar som heter just “Våga nå toppen – hur du blir en vinnare i ditt liv”. Då berättar jag mer om vad mental styrketräning innebär, hur det fungerar och varför du ska använda dig av det för att kunna nå dina mål.

Läs mer och säkra din gratisplats här.

*Namnen är fingerade

2018-09-05

Att tvingas sluta med sin passion

När jag fick mina tre diskbråck drev jag mitt eget företag och var dessutom anställd som spa-chef på ett fjällhotell. Min passion var att jobba med massage, träning och mental coaching. Jag levde min dröm. Smärtan som diskbråcken förde med sig gjorde att jag knappt kunde röra mig, än mindre stå vid en massagebänk. Jag blev sjukskriven och fokuserade på rehab. Mina kunder i företaget ringde och ville höra när de kunde boka en tid igen. Det är väldigt trevligt att vara omtyckt och saknad som terapeut, men just då så gav det mig mest ångest, för jag började tvivla på att jag någonsin skulle kunna massera igen. Det var en smärta i sig.

Identitetskrisen

Vem var jag om jag inte var Cattis, massageterapeuten och den mentala coachen? Jag hade ingen aning? Jag hade byggt upp ett namn i Östersund med omnejd, folk visste vem jag var och jag hade hand om bl.a. längdåkare och skidskyttar. Jag jobbade med det jag drömde om och som jag älskade. Hur skulle jag kunna hitta något annat att jobba med som var lika roligt och som jag dessutom klarade av med min kropp?

Garnnystanet i huvudet

Jag fick en otroligt bra handledare på Arbetsförmedlingen och han förstod mig, att jag hade en drivkraft inom mig men att jag inte visste hur jag skulle använda den drivkraften nu. Fick även träffa en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut tankarna i huvudet. För i huvudet kändes det som ett garnnystan som en katt hade trasslat till ordentligt och jag kunde inte hitta någon ände att börja nysta upp från. Vad ville jag göra? Vad kunde jag göra? Vad kunde jag göra men som jag inte ville göra? Vad kunde jag tänka mig att lära mig? Jag gjorde listor med dessa frågor och fyllde på allteftersom det kom upp i huvudet utan att lägga någon värdering i hur rimligt det var eller om ett sådant jobb fanns i Östersund. Jag bara lät det komma ut, senare satte jag mig och utvärderade dessa listor och kunde lägga in värderingar som t.ex. plats, om jag var beredd att gå en specifik utbildning för att lära mig något nytt som stod på listan etc.

Arbetsträning

Vi började prata arbetsträning, att jag skulle hitta en arbetsplats där jag kunde arbetsträna. Det innebär helt enkelt att kunna komma tillbaka till arbetslivet igen och testa nya jobb som funkar för mig och på mina premisser. Ganska snabbt hade jag två ställen som var tänkbara, som jag själv hade tagit kontakt med. Det ena stället sade dock: “Under tävlingarna så måste du kunna jobba 200%, vi kan inte ha någon som går hem efter några timmar då.” Den arbetsplatsen gick bort, de ville helt enkelt bara slippa betala för sin arbetskraft men kunde inte tänka sig att ha mig där på mina premisser, de förstod inte allvaret i min situation. Jag har ändå haft ett fortsatt bra samarbete med dem så jag har inget emot dem personligen, det funkade inte mellan oss just då och för det ändamålet bara.

Nationellt Vintersportcentrum

Den andra arbetsplatsen, dit jag verkligen ville, dit kom jag också. Nationellt Vintersportcentrum, en del av Mittuniversitetet i Östersund. Det var en fantastisk arbetsplats att komma till, internationella forskare inom idrottsfysiologi, biomekanik, idrottspsykologi m.m. Till det alla vinterolympiska landslag som var där och gjorde fystester och tränade. En miljö där jag kände mig hemma med mitt stora intresse för idrott och hälsa men samtidigt massor av nya saker, forskningsmiljön som jag inte varit i närheten av tidigare men som är så oerhört spännande.
Jag fick börja jobba några timmar per dag, i början var jag helt slut, men det gick bättre och bättre. Fick genast ett projekt att ta hand om och vilken boost det var, att kunna utnyttja mina kunskaper som en del i ett forskningsprojekt och se framstegen som deltagarna gjorde. Efter ett halvår så jobbade jag full tid, men hade ändå möjligheten att gå iväg och lägga mig för att vila när jag behövde det.

Se min #Capumalive nr. 1 där jag pratar mer om den här tiden, när jag blev tvingad att sluta jobba med min passion.

Efter min arbetsträning var klar så fick jag en fortsatt projektanställning på Nationellt Vintersportcentrum.

Idag lever jag min dröm igen

Idag masserar jag lite igen, för jag saknade det så otroligt mycket, men jag vet att jag inte fixar att massera på heltid igen, det blir för tungt för kroppen. Idag jobbar jag även som mental coach igen och jag kan återigen jobba med min passion, men det har tagit mig ett antal år att komma hit att hitta ork och styrka att göra det jag brinner för.

Nu fokuserar jag på att hjälpa andra som behöver hjälp med den mentala biten just i samband med skada, att kunna kombinera min kunskap som mental coach, massageterapeut och mina egna erfarenheter inom skador ger både mig och mina klienter mer stöd för att jag verkligen förstår vad de går igenom och att jag vet att det finns möjligheter att ta sig upp och framåt om man bara är beredd att jobba för det, både mentalt och fysiskt.

Vill du veta mer om hur jag levde mitt liv före och efter diskbråcken, vilken min största rädsla var då och vilken min största rädsla är idag? Du får min serie “Diskbråcksliv” i fem delar om du registrerar dig via denna länk. Du får även min bästa rehabövning och jag svarar på frågan om jag kan tänka mig smärtfri.

Kom ihåg: Allt är möjligt!
Må gott, Cattis ♥

2018-08-31

Diskbråcksliv – från diskbråck till Fjällmaraton

När jag hade klarat att springa ca 100 meter så gick jag direkt hem och anmälde mig till Fjällmaraton kvartsmaraton. Det här var ca 1 1/2 år efter att jag fick mina tre diskbråck. Rehabperioden hade varit lång och påfrestande med ett rejält bakslag som gjorde att jag fick börja om från början. Men jag gav aldrig upp. Jag vägrade ge upp. Jag ville hela tiden uppåt och framåt, att låta diskbråcken ta över mitt liv kunde jag helt enkelt inte acceptera.

Diskbråcksrehab

Under hela min period av rehabträning så utmanade jag hela tiden mina fysiska och mentala gränser, ibland till min sjukgymnasts stora förtret, men i det långa loppet så såg både han och jag att jag gjorde framsteg. Det gick inte snabbt, men jag var inställd på att det skulle ta tid. När jag yppade att jag testat att springa så fick jag hårda förmaningar att det borde jag låta bli för det är inte bra för mig som har tre diskbråck. Vid det här laget så var jag så luttrad av att läkare, sjukgymnaster, naprapater m.fl. hade försökt begränsa mig i vad jag kunde och skulle göra så jag lyssnade inte så mycket på det örat den här gången. Däremot så visste jag att jag kunde inte börja att springa långa sträckor direkt och till en början hade jag varken några tids- eller distansmål för varje pass. Jag var bara så oerhört tacksam och glad för varenda löpsteg jag kunde ta.

Mitt viktigaste budskap till dig som har diskbråck

Tålamod, tålamod, tålamod. Det är nog mitt viktigaste budskap till dig som har diskbråck. Det tar tid att läka, vare sig du blir opererad eller inte. En del tror att operation är en slags quick fix, det är det inte. Det krävs lång rehabträning även efter en operation. Jag har inte blivit opererad med anledning av att jag har tre stycken diskbråck. Läkarens ord: “Om vi börjar skära i dig nu så kommer vi att få skära i dig resten av ditt liv. Jag vill inte operera dig förrän du kommer in liggande på bår och inte kan röra dig alls.”
Vi var överens, jag ville inte operera mig.

Klarade jag Fjällmaraton?

Så hur gick det då med Fjällmaraton? Jo, den 10 augusti 2013 sprang jag Fjällmaraton kvartsmaraton 13,4 km, Blanktjärnsrundan i Vålådalen på tiden: 2:00:57. Så oerhört nöjd och stolt att jag klarade det. När jag korsade mållinjen så var det inte bara en seger att jag klarat loppet, det var också en seger att jag vunnit över mina diskbråck! Jag bevisade att allt är möjligt!

Vill du veta mer om hur jag gjorde för att ta mig upp och framåt? Svara på min enkät så får du min serie Diskbråcksliv där jag berättar om mitt liv före och efter diskbråcken, du får min bästa rehabövning och jag svarar på frågan: kan du tänka dig smärtfri?

Till enkäten

Ta hand om dig!
Cattis ♥

2018-08-01

Hjärnan ser i bilder

Hjärnan ser allt i bilder, den omsätter orden till bilder och på så vis förstår vi vad orden betyder. Ett exempel på ett ord som hjärnan inte har någon bild för är just ordet inte. Så om du har en målbild som säger: “Jag är inte sämre än någon annan.” Då får hjärnan uppfattningen att du menar: “Jag är sämre än någon annan.” Det blir inte så bra. Därför ska du undvika negationer som t.ex. inte, aldrig, dålig, sämre m.m. Därför är det noga med hur du väljer dina bilder och dina ord. Speciellt när du ska sätta upp målbilder.

Det är därför jag väljer att säga “Allting är möjligt!” istället för “Ingenting är omöjligt!”. Samma innebörd, men det senare uttrycket har två negationer i sig och skapar en negativ bild i hjärnan. Det första uttrycket har positiva ord som skapar en positiv bild och känsla i hjärnan.

Se min sommarlive där jag förklarar lite mer hur jag menar och där du får h

öra exempel på hur negativa uttryck har påverkat mig i min tidigare längdkarriär.

Sommarlive nr. 10

Vill du ha hjälp med hur du ska definiera och sätta dina mål så är du varmt välkommen att boka mental styrketräning hos mig!

Boka coaching

Må gott i sommarvärmen!
Cattis

2018-07-11

Tomteparader i hjärnan

I denna veckas sommarlive pratade jag om tomteparader i hjärnan. Vad menar jag med det? Sitter jag här och insinuerar att vi alla har tomtar på loftet? Inte riktigt, men jag vill utmana dig att göra nya saker för att skapa nya vägar i hjärnan. På så vis utvecklas du bättre och håller hjärnan i trim.

Korsa rörelserna, dvs. jobba med vänster arm och höger ben och vice versa och se till att ändra rörelserna när du väl har lärt dig dem. Testa att ta nya vägar till jobbet, skolan, affären m.m. När vi gjort något tillräckligt många gånger så har det blivit en Autobahn i hjärnan och du behöver inte längre tänka för att utföra den sysslan. Enkelt? Ja visst. Utvecklande? Inte alls.

En del säger att de har dålig koordination och undviker därigenom att göra nya saker med just den ursäkten. Koordination går att träna upp och det är just det som är grejen, att testa nya rörelser, nya saker för att få bättre kroppskontroll och det ger även ökad koncentration för du måste fokusera på uppgiften när du ska göra något nytt.

Det finns också de som säger att de inte kan dansa. För det första, det finns ingen regel för hur du får dansa och inte, såvida du inte ställer upp i en tävling där en viss dans ska utföras. För det andra, alla kan lära sig. Kolla på filmer på Youtube och dansa loss hemma i vardagsrummet. Våga utmana dina mentala och fysiska gränser! Du har allt att vinna och inget att förlora!

Så det jag menar med tomteparader är att vi alla behöver utnyttja våra “tomtar” (hjärncellerna) på nya, utmanande sätt för att skapa nya vägar och nya ledningar i hjärnan för att hålla vår hjärna och kropp i bra form.

I klippet berättar jag om när vi körde aerobics med ett hockeylag, se veckans livesändning här.

Hur gör du för att utmana dig själv och dina rörelser och skapa nya vägar i din hjärna?

Ha en fortsatt fin vecka så ses vi på måndag 16 juli i #Sommarlive nr 8 /Cattis

2018-06-19

Att göra mål i fotbolls-VM

Igår spelade Sverige sin premiärmatch i fotbolls-VM. En lyckad straffspark förde fotbollslandslaget till seger. Lagkapten Andreas Granqvist fick äran att slå straffen. Han berättade i intervjuer efteråt hur han hade bestämt sig redan innan att han skulle sätta den i nedre högra hörnet. Han hade målbilden klar och tydlig för sig. Han hade sett bollen gå in i mål på precis det sättet hundratals, kanske tusentals gånger, i sitt huvud. På så vis så kände hjärnan igen situationen och kände sig trygg med att det skulle gå vägen. För honom fanns inga tvivel. Han visste att han skulle sätta den bollen och hur han skulle skjuta den in i mål.

Att jobba med målbilder är oerhört effektfullt och det gör det lättare för oss att hantera det som finns framför oss och också lättare att motivera oss att nå våra mål. Oavsett om det handlar om att skjuta en straff på ett fotbolls-VM eller om du vill lyckas med något inom din karriär eller ditt privatliv så är målbilder det mest kraftfulla verktyget för att nå dit.
Det räcker inte att vara i sitt livs bästa fysiska form om den mentala formen inte är med.

Jag pratade lite mer om det här med målbilder på min #Sommarlive igår, du kan se den sändningen här.

Vi ses på måndag igen i nästa sommarlive!

2018-05-29

Ketchup-effekten

Ni har säkert hört talas om ketchup-effekten i olika sammanhang, när man trycker och trycker på ketchupflaskan och det händer ingenting och plötsligt så kommer allt på en gång. Så är det i mitt företag och i mitt liv just nu, allt händer på en gång och jag klagar inte, det är en underbar känsla!
Ja, mitt företag och mitt liv hänger i allra största grad ihop, jag är min egen chef och privatliv och jobb går ihop. Jag jobbar med det jag brinner för och mina tankar finns ofta i hur jag kan vidareutveckla mitt företag. Mina arbetstider varierar, hos mig finns inte måndag till fredag 8-17, men jag är noga med att hitta en balans i min vardag med återhämtning och rörelse varje dag. Sen om jag är ledig mitt på dagen och jobbar på kvällen känns oväsentligt för mig. Jag jobbar när och var det passar mig, det är det bästa med att jobba platsoberoende. När jag var i Visby förra veckan hade jag två livesända lektioner i min onlinekurs Stärk din mentala resiliens som pågår just nu. Älskar den frihetskänslan att kunna sitta var jag vill, så länge det finns en internetuppkoppling.

Förra veckan var jag på workation i Visby med min mastermind-grupp som jag är med i via Patricia Erlandson – Lyckas online. Det har varit en vecka fylld av inspiration, kunskap, motivation, glädje, mindset, strategier, skratt och nya vänskapsband.

Den här veckan är jag gästinstagrammare på Nacka Kommuns Instagram-konto, välkommen att följa med när jag visar upp mitt Nacka!

På torsdag kommer jag att hålla min föreläsning “Du är en vinnare!” på Alewalds, Kungsgatan 32 i Stockholm.Den här föreläsningen kommer att ge dig kunskap hur du kan jobba med mental styrketräning för att nå dina mål, oavsett om du vill klara Vasaloppet eller ta nya steg i din yrkeskarriär så är den mentala styrkan ditt viktigaste och mest kraftfulla verktyg.
Vill du vara en vinnare? Välkommen på denna föreläsning så får du lära dig hur.
Föreläsningen är kostnadsfri men du behöver boka din plats via denna länk.

Varje måndag kl. 20.00 under hela sommaren kommer jag att sända live på min Facebook-sida där jag kommer att prata om bl.a. mental styrketräning, mental resiliens, återhämtning, motion och mycket, mycket mer. Häng med mig på sommarlive!

Må gott!
/Cattis ??

2018-04-24

Framgångens höga pris

Aviciis tragiska bortgång har påverkat inte bara Sverige, utan hela världen. Jag har aldrig träffat honom men hans musik har funnits med mig sedan han slog igenom med Levels. Jag skrev tidigare om hur Lill-Babs bortgång påverkat mig, det var en person jag kände och som funnits med mig genom hela min uppväxt. När Tim “Avicii” Bergling gick bort så var det en helt annan typ av sorg jag kände, en sorg att en så ung och oerhört talangfull människa gått bort.

Jag har sett dokumentären “Avicii – True Stories”. Jag satt med en klump i magen hela tiden och kände verkligen med honom. Han, ett musikaliskt geni som älskade att göra musik men som inte tyckte om rampljuset. Det var många scener i filmen som påverkade mig starkt, men en scen där han sitter i bussen med sitt entourage och lyckligt berättar om att han hittat en bok av Carl Jung om psykologi och för första gången i sitt liv förstår han att det är ok att vara introvert intuitiv. Man ser lyckan i hans ögon att han äntligen börjat förstå sig själv och kan acceptera sig själv för den han är. Hans entourage verkar inte ens intresserade av vad han berättar. “Psykologisnack” hörde inte hemma bland de “coola grabbarna”.

Var hör jag hemma?

Att känna sig helt fel i det sammanhang där man befinner sig, det tror jag är en stor del av det som leder till psykisk ohälsa och stress. Att hela tiden försöka vara någon man inte är, att försöka leva upp till samhällets och omgivningens “normer” och vad som förväntas av en. Tim är inte den enda som haft en arbetsgivare/kollega/manager/chef som ställt höga krav på honom och inte lyssnat till när han sagt nej, nej och nej. I hans fall gick det så långt att kropp och själ inte orkade med. Jag vet inte dödsorsaken, men hans kropp hade vid flera tillfällen slagits ut och hela tiden var det fokus på att han skulle ta sig an nästa spelning, och nästa, och nästa…

Att de runt omkring honom inte ville se och ta in hur sjuk han var är inget annat än ren egoism. De ville tjäna mer pengar. När hans manager sa: “Problemet är att han inte förstår värdet av pengar och att hans beslut påverkar andra jättenegativt.” Jag skulle vilja säga till hans manager: “Problemet är att du inte förstår dig på människor och inte bryr dig om människan Tim Bergling!”

Tyvärr finns sådana människor överallt, annars skulle nog sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, depression och utmattning se helt annorlunda ut. Makt, pengar och girighet är nog människans värsta fiende idag. När blev det så här? När gick det så här snett i vårt samhälle?

Alla pratar om utmattning och stress, men vilka gör verkligen något åt det? Vem vågar öppet prata om psykisk ohälsa? Det är fortfarande skambelagt, som att man borde sitta inlåst på psyket med tvångströja för att man mår psykiskt dåligt. Det är liksom för svårt för andra att ta in att man har psykiska problem, bryt benet istället det är lättare för omgivningen att hantera. Det är hög tid att skrota skammen för psykisk ohälsa!

Vad är egentligen framgång?

Vi mäter framgång i vilken titel vi har, hur mycket pengar vi har, vilken bil vi kör, hur ofta vi har råd att åka på utlandssemester m.m. Allt det där betyder ingenting om inte hälsan finns där. Vissa går över lik för att ta sig framåt i karriären, vad betyder det den dagen när de kollapsar? Är det värt det?

För mig är en människa framgångsrik om den skapar en hållbart liv med tid för familj, vänner, träning, återhämtning och så någon form av försörjning som den personen tycker är kul och kan utvecklas med. Oavsett om man älskar att städa eller leda ett företag, det är oväsentligt. Så länge du som individ har ett jobb där du trivs och har roligt så är det det enda som räknas. Att ha en chef och kollegor som respekterar dig för den du är och ser din potential utan att försöka omforma dig till någon slags “normal-mall” är så otroligt viktigt för ditt eget mående.

Trots att det kom ut föreskrifter i mars 2016 om organisatorisk och social arbetsmiljö så är det långt ifrån alla som efterföljer dem. I platsannonser kan man fortfarande läsa att man ska vara stresstålig och klara att ha många bollar i luften. Vet ni vad? Hjärnan kan inte hantera för många utrop samtidigt, precis som det brukar stå på bankens sida ibland. En sådan ruta borde ploppa upp i våra huvuden också när vi försöker hålla allt igång samtidigt. Hjärnan kommer alltid att göra prioriteringar för vad som är viktigast att ta tag i just nu och jag tror vi är många som känner igen oss i att man påbörjar en sak och sen dyker det upp en annan sak som man påbörjar och en tredje sak och till slut har man en massa saker som inte är slutförda och det skapar en osund stress. Gör en sak i taget och fokusera på det så kommer du att upptäcka att du blir mer produktiv i det du gör men på ett mer hållbart sätt.

Ta hand om dig och kom ihåg: Arbeta inte ihjäl dig för ett jobb som skulle ersätta dig inom en vecka.

Inga pengar i världen kan rädda en själ som blöder.

Vila i frid Tim! ❤
Lill-Babs tar hand om dig nu!

Nästa sida »