Så kom då den dagen som vi väntat på. Fredagen den 1 mars 2019. Dagen då vi skulle köra Stafettvasan, ett lag med fem deltagare. Sträckorna var uppdelade och jag hade noga gått igenom logistiken hur alla skulle ta sig till sina respektive startstationer.
Det var faktiskt min mamma som kom med förslaget i höstas, när hon och flera av mina gamla tränare från Järvsö IF Skidsektion träffades i samband med att Kronprinsessan Victoria gick sin vandring i Järvsö den 22 oktober. (Så egentligen är det väl kronprinsessans fel… 😉 ). Mamma ringde till mig och sade “Du är anmäld!”
“Till vad då?” var min första fråga. Då kom det fram att de hade pratat om hur kul det vore att åka Stafettvasan och mamma hade sagt att jag säkert skulle ställa upp. Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar utmaningar så det är klart att jag tackade ja.
Efter någon vecka fick vi klart att vi hade fem deltagare men en trodde att loppet var fullbokat. Jag gick in och kollade, det fanns platser kvar så jag anmälde oss direkt och lite snabbt kom jag på lagnamnet “Järvsö IF Power Ladies”. Ett tag gick träningen väldigt bra, jag gick till och med på spinningpass för att få upp konditionen (jag tycker det är så tråkigt att träna kondition inomhus så det i sig är en prestation för mig).
Uppladdningen
Under jul och nyår hade jag räknat med att få ganska många mil i benen i Harsa. Jag fick många timmar på skidorna, men mest i form av att jag höll skidlektioner för andra och det ger inte så mycket träning för min egen del. På grund av andra mindre roliga privata angelägenheter så hade jag ingen möjlighet att träna de dagar då jag inte hade skidlektioner. I slutet av januari fick jag till två dagar i Harsa då jag åkte 15 km respektive 20 km. Då visste jag att jag skulle klara min sträcka på 24 km i alla fall.
Februari kantades av drygt en veckas sängliggande i influensa och hostan höll i sig under några veckor till. Dessutom har jag påbörjat en smärtrehab för mina ryggskador som har tagit mycket kraft, framför allt mentalt.
En del kanske undrar hur jag kan gå på smärtrehab samtidigt som jag klarar att åka Stafettvasan. Jag har levt med konstant smärta i 28 år och jag har alltid haft som motto att allt är möjligt och jag har inte låtit mina skador stoppa mig från det jag älskar. Visst har jag fått göra saker och ting på lite andra sätt än tidigare och visst har det tagit tid att komma upp och framåt, men jag har helt enkelt aldrig låtit skadorna helt och hållet ta över mitt liv.
Däremot så måste jag ibland anpassa mina aktiviteter och jag är i behov av mer återhämtning efter att jag har gjort något speciellt. Att leva med långvarig smärta är att ha en ständigt pågående utmattning i sin kropp, kroppen försöker att läka sig själv och det är ett stort stresspåslag i kroppen hela tiden. Detta skapar en stor trötthet och ett större behov av vila och återhämtning än vad en skadefri människa behöver.
Så den senaste månaden har jag knappt tränat alls så jag visste att jag inte hade de bästa förutsättningarna när jag ställde mig på startlinjen i Sälen. För det var jag som körde första sträckan från Sälen till Mångsbodarna, 24 km. Jag har tidigare kört Tjejvasan och Halvvasan och då startar man i Oxberg, så jag var nyfiken på att få starta på lägdan i Berga By i Sälen och få åka uppför den långa backen.
Race day
På torsdagen träffades vi och delade upp nummerlappar, fick hjälp med proffsvallning, då delar av Jörgen Brinks vallateam var på plats i Sälen och delar av dem är min gamla klubbkompis tillika son till en av våra lagmedlemmar så vi kunde få direktrapporter hur det var på plats där nere.
Min lagkompis, som åkte sträcka 2, Mångsbodarna-Evertsberg, 24 km, och jag åkte från Järvsö kl. 01:30 på natten mot fredagen. Kom till Mora strax efter klockan fyra på morgonen och satte oss på bussen mot Sälen.
Min start gick kl. 07:00. Något händer i mitt huvud när jag får på mig en nummerlapp. Då kommer tävlingsdjävulen fram i mig och jag fick många gånger påminna mig själv om att vi åker för att ha roligt.
Starten gick och jag försökte verkligen njuta av att åka över det stora startfältet i Berga By. Det var en mäktig känsla. Den smala vägövergången kom och genast blev det trångt och backen började. Jag har definitivt underskattat hur brant och hur lång den är. 2 km lång och ca 150 höjdmeter som skall avverkas. Snön blev snabbt grovkornig, “sockrig”, och spåren var ett minne blott. Vallan slets snabbt bort i denna grova snö. För min del blev det saxning i princip uppför hela backen. När jag väl kom upp var jag helt slut. Det kändes att jag inte kunnat träna på länge.
Bakhalt och dåligt glid är en dålig kombination. Det dåliga glidet var jag förberedd på då mina skidor är lite för mjuka för mig nu, men jag hade inte möjlighet att köpa nya skidor just nu så det fick gå helt enkelt. Andra klagade också på bakhalt och dåligt glid, det var kärvt i de hårda spåren på morgonen. Skyller inte på vallarna, de gjorde ett bra jobb, jag vet att jag hade fäste från början.
Hjärnan & smärtan
Efter ca 5 km hade jag kramp i ländryggen och den släppte aldrig under resten av loppet, något som så klart påverkade både humör och åkning.
Innan jag kom till den första kontrollen i Smågan var jag helt slut och tyckte det hade gått så oerhört långsamt. De negativa tankarna började komma; “Jag är så långsam. Kan jag inte åka fortare än så här? Vad ska mina lagkamrater tänka? Hur ska jag orka åka 24 km? H-e, förb-e ryggj-l!!!”
Lite energidryck och vatten samt lite glada tillrop av funktionärerna i Smågan gav mig ny energi och jag började använda min mentala träning för att vända på tankarna.
För varje kilometerskylt jag passerade så räknade jag ner hur långt jag hade kvar och gav mig själv en mental high five för varje kilometer jag avverkade. Jag påminde mig också om att njuta av att åka i det klassiska Vasaloppsspåret och de delar som jag inte åkt tidigare. Njöt av solens strålar, de vackra vyerna över myrarna och började ge glada hejarop till andra åkare som jag passerade eller som passerade mig. Hittade mitt tempo som funkade för mig, ibland åkte jag på lite fortare och det orkade jag ett tag men inte hela tiden. Med tanke på krampen och smärtan jag hade i ländrygg och nacke så fick jag även kramp i låren av att stå och staka. Så jag fick varva mellan diagonal åkning och stakning.
Jag hade haft som mål att klara sträckan på 2 timmar och 30 minuter. I Smågan trodde jag att det skulle bli uppåt 2:45 eller kanske t.o.m. 3 timmar innan jag var framme i Mångsbodarna, så tungt kändes det då. Allt eftersom jag åkte vidare så började jag inse att jag kanske skulle klara 2:30 ändå och det gav mig pepp att försöka åka på lite mer. De sista 5 kilometrarna in mot Mångsbodarna började det bli lite varmare i snön och skidorna gick plötsligt mycket bättre, jag hade bättre glid och kände att jag fick lite mer gratis när jag stakade. Det gjorde mig starkare och gav mig extra krafter. Jag märkte att jag började passera åkare som tidigare passerat mig och det gav mig också mer energi.
Mental high five
Smärtan skrek i kroppen.
Jag skrek tillbaka: “Du fixar det här! Det är bara x antal kilometer kvar sen får du vila. Kom igen nu Cattis, du kan åka skidor. Det är roligt med skidåkning. Tänk att du klarar det här trots fyra ryggskador! Du är en kämpe! Allt är möjligt och kom ihåg att du vägrar ge upp! I am the Queen of nothing can stop me!”
Ja, alltså, jag skrek inte det högt (bara ibland…), det var en konversation som pågick i mitt huvud. Jag såg kontrollen i Mångsbodarna framför mig i huvudet och såg framför mig att jag skulle få växla till nästa lagmedlem.
Den mentala träningen är ovärderlig sådana här gånger, när det går tungt så gäller det att ha en klar målbild i huvudet som man kan plocka fram. Om målbilden inte är tillräckligt tydlig sedan innan så är det så lätt att man ger upp för de negativa tankarna.
Visste du att det är hjärnan som ger upp långt före musklerna vid fysisk ansträngning?! Studier har visat att man klarar fysisk ansträngning betydligt längre om man har använt sig av mental träning också.
Det var en lättnad att glida in mot kontrollen i Mångsbodarna, jag visste att jag klarat det. Jag skickade iväg min lagkompis med en knuff i ryggen och med orden “Åk ut och ha roligt!”. Tiden blev 2:33:24. Så min gissning från början stämde väldigt väl och att det hade tagit så lång tid upp till Smågan är inte så konstigt med tanke på att det är så mycket folk som trängs i backen upp.
Att tämja tävlingsdjävulen
För mig handlar det inte om att åka lika snabbt som jag en gång gjorde när jag var som bäst tränad och tävlade. Det skulle krävas hård träning två gånger per dag, sex dagar i veckan för att vara på den nivån igen och det är något jag varken har tid eller lust med igen.
Jag har lärt mig att hantera prestationsångesten som lätt kommer i samband med tävling. Nog finns det nervositet och tävlingsdjävulen kommer fram, men jag har också kommit till insikt att jag inte är lika bra som jag en gång var och accepterat det.
Nu fokuserar jag på att jag faktiskt kan utföra en sådan här sak trots mina fyra ryggskador. Något som, enligt många läkare och sjukgymnaster jag träffat genom åren, skulle vara en omöjlighet. De visste inte vem de pratade med. Att det då tar lite längre tid är faktiskt ingenting som får förta min glädje av att lyckas.
Vårt lag åkte i mål på 9:19:29! Vi hade kalkylerat med en tid på ca 10 timmar så vi var otroligt nöjda med vår insats efter målgång.
Dagarna efteråt har jag haft betydligt mer ont i ryggen och nacken och huvudvärk från nacken. Om det var värt det? Definitivt!!! Jag får bara se till att vara lite snäll mot mig själv i några dagar och ge mig själv den återhämtning jag behöver innan jag kan träna igen.
Allt som allt ett väldigt roligt lopp att köra och det var roligt att köra som ett lag, det skapar en gemenskap och roliga minnen tillsammans. Om vi åker igen? Det vet vi inte än, vi får väl se vem som vågar komma med förslaget först… 😉
Undrar om Kronprinsessan Victoria ställer upp om vi frågar henne… Det är ju faktiskt tack vare eller på grund av henne som vi åkte Stafettvasan! 😉
Vi åkte för att ha roligt och roligt hade vi!
När jag i tisdags klev av bussen här i Stockholm, efter en påskhelg i Järvsö, så möttes jag av beskedet att Barbro gått bort. Det var som ett slag i magen. Jag kunde inte förstå att det var sant. Barbro, hon skulle ju vara odödlig. Jag kom hem och jag grät och grät och grät. Tårarna kunde inte sluta rinna. Det var som att förlora en nära familjemedlem. Tårarna har fortsatt rinna under alla minnesprogram som sänds i tv nu.