Läs artikeln på Svenska Dagbladet om mig och hur det är att leva med långvarig smärta.
Ny metod ger hopp 29 år efter fallskärmsolyckan
längdåkning
Mental träning trendar!
Ja, så är det. Mental träning är trendigt och i allra högsta grad på många människors läppar just nu. Anledningen? Frida Karlssons fantastiska framgångar i skidspåret i vinter. Frida har jobbat med mental träning i flera år tack vare att hennes mamma (f.d. landslagsåkare) visste att det är lika viktigt med mental träning som med fysisk träning.
Att våga vara bäst
Att komma som junior, med ett rykande färskt JVM-guld i bagaget, till ett VM där världens bästa skidåkare finns med, det är inte en helt lätt uppgift att axla.
Frida var där för att lära sig och man visste att hon var i bra form, men ingen kunde nog ana att hon var så otroligt bra och höll huvudet på plats och iskallt hela tiden. Det hon gjorde är verkligen en bragd och det visar tydligt på hur mycket den mentala träningen gör för att våga vinna över världens bästa skidåkare, de som varit hennes idoler under uppväxten.
I det läget är det många som hamnar i ett läge där de börjar tänka: “Jag kan inte vinna över X, hen har ju vunnit så mycket och har så mycket mer erfarenhet än mig. Jag kan omöjligt vara bättre än hen!” I och med att sådana tankar får fäste så kommer kroppen att börja strejka. Allting låser sig, tekniken försvinner, träffsäkerheten och rytm är som bortblåst. Stresspåslaget är ett faktum och likaså en säker förlust.
Genom att kunna hantera sådana situationer mentalt så behöver man inte få dessa negativa och stressande tankar, då kan man fortsätta och göra sitt allra bästa och våga vara bäst!
När guldet flyger ur siktet
Vi såg ett skolexempel på exakt det under skidskytte-VM när Mona Brorsson hade guldläge inför sista skyttet. Med fyra bom i avslutande skyttet så försvann guldmedaljen ur siktet lika snabbt som skotten ven förbi de svarta prickarna.
Hon slutade på en sjunde plats och var fruktansvärt besviken efteråt. Så klart. Hon hade guldmedaljen inom räckhåll. Felet hon gjorde var att hon redan hade börjat tänka förbi skyttet, hon tänkte på slutvarvet, att få åka in i mål som världsmästare under ett VM på hemmaplan! Där tappade hon fokus, hon var inte närvarande i det hon skulle fokusera på och då kom missarna. Förlusten och besvikelsen var ett faktum.
Satsa på ungdomen
Jag möter många föräldrar som gör allt för att deras barn ska bli bäst i sin idrott, men de glömmer ofta den mentala biten. Sen blir de besvikna när barnen inte presterar på topp trots att de, enligt föräldrarna, har fått de allra bästa förutsättningarna för träning.
Otaliga är de gånger jag försökt att förklara hur otroligt viktigt det är med mental träning, men en del vill helt enkelt inte ta det till sig, de tror fortfarande att så länge man tränar hårdare, bygger mer muskler, förbättrar sin kondition etc. så kommer deras barn att bli bäst.
Självklart finns det de som lyckas med det upplägget, men de är inte så många och det tar ofta längre tid innan de slår igenom.
Nu har jag på kort tid fått in flera ungdomar som jag coachar och jag blir så oerhört glad för att föräldrarna förstår vikten av den mentala biten för att deras barn ska lyckas. Det bästa med mental träning är att man dessutom lär sig saker som man har nytta av under resten av livet. I träningen, på skolan, i jobbet, i privatlivet. Det är kunskap som gör att man lättare förstår hur hjärnan fungerar och hur man ska hantera både med- & motgångar.
Hjärninvestering
Vore det inte otroligt häftigt om du lärde dig att kontrollera din hjärna så att du vågar vara bäst och inte börjar tvivla på dig själv när du står inför nya utmaningar?! Vad är det som gör att du investerar i frisör, kläder, teknikprylar, fysisk PT m.m. men att du tvekar på att investera i din hjärna? Den som faktiskt ligger bakom precis allt vi gör. Kanske det t.o.m. är så att du skulle kunna spara pengar på att investera i din hjärna?! För när du lärt dig hur du hanterar hjärnan så kommer du bl.a. lättare kunna motstå t.ex. impulsköp av “fel” saker.
Är det inte dags att investera i din hjärna och din hållbara framgång?
Ladda ner min kostnadsfria arbetsbok “Fem nycklar till Succiness!” så kan du börja din väg mot Succiness* redan idag!
Ha en fortsatt fantastisk vecka!
Race Report Stafettvasan
Så kom då den dagen som vi väntat på. Fredagen den 1 mars 2019. Dagen då vi skulle köra Stafettvasan, ett lag med fem deltagare. Sträckorna var uppdelade och jag hade noga gått igenom logistiken hur alla skulle ta sig till sina respektive startstationer.
Det var faktiskt min mamma som kom med förslaget i höstas, när hon och flera av mina gamla tränare från Järvsö IF Skidsektion träffades i samband med att Kronprinsessan Victoria gick sin vandring i Järvsö den 22 oktober. (Så egentligen är det väl kronprinsessans fel… 😉 ). Mamma ringde till mig och sade “Du är anmäld!”
“Till vad då?” var min första fråga. Då kom det fram att de hade pratat om hur kul det vore att åka Stafettvasan och mamma hade sagt att jag säkert skulle ställa upp. Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar utmaningar så det är klart att jag tackade ja.
Efter någon vecka fick vi klart att vi hade fem deltagare men en trodde att loppet var fullbokat. Jag gick in och kollade, det fanns platser kvar så jag anmälde oss direkt och lite snabbt kom jag på lagnamnet “Järvsö IF Power Ladies”. Ett tag gick träningen väldigt bra, jag gick till och med på spinningpass för att få upp konditionen (jag tycker det är så tråkigt att träna kondition inomhus så det i sig är en prestation för mig).
Uppladdningen
Under jul och nyår hade jag räknat med att få ganska många mil i benen i Harsa. Jag fick många timmar på skidorna, men mest i form av att jag höll skidlektioner för andra och det ger inte så mycket träning för min egen del. På grund av andra mindre roliga privata angelägenheter så hade jag ingen möjlighet att träna de dagar då jag inte hade skidlektioner. I slutet av januari fick jag till två dagar i Harsa då jag åkte 15 km respektive 20 km. Då visste jag att jag skulle klara min sträcka på 24 km i alla fall.
Februari kantades av drygt en veckas sängliggande i influensa och hostan höll i sig under några veckor till. Dessutom har jag påbörjat en smärtrehab för mina ryggskador som har tagit mycket kraft, framför allt mentalt.
En del kanske undrar hur jag kan gå på smärtrehab samtidigt som jag klarar att åka Stafettvasan. Jag har levt med konstant smärta i 28 år och jag har alltid haft som motto att allt är möjligt och jag har inte låtit mina skador stoppa mig från det jag älskar. Visst har jag fått göra saker och ting på lite andra sätt än tidigare och visst har det tagit tid att komma upp och framåt, men jag har helt enkelt aldrig låtit skadorna helt och hållet ta över mitt liv.
Däremot så måste jag ibland anpassa mina aktiviteter och jag är i behov av mer återhämtning efter att jag har gjort något speciellt. Att leva med långvarig smärta är att ha en ständigt pågående utmattning i sin kropp, kroppen försöker att läka sig själv och det är ett stort stresspåslag i kroppen hela tiden. Detta skapar en stor trötthet och ett större behov av vila och återhämtning än vad en skadefri människa behöver.
Så den senaste månaden har jag knappt tränat alls så jag visste att jag inte hade de bästa förutsättningarna när jag ställde mig på startlinjen i Sälen. För det var jag som körde första sträckan från Sälen till Mångsbodarna, 24 km. Jag har tidigare kört Tjejvasan och Halvvasan och då startar man i Oxberg, så jag var nyfiken på att få starta på lägdan i Berga By i Sälen och få åka uppför den långa backen.
Race day
På torsdagen träffades vi och delade upp nummerlappar, fick hjälp med proffsvallning, då delar av Jörgen Brinks vallateam var på plats i Sälen och delar av dem är min gamla klubbkompis tillika son till en av våra lagmedlemmar så vi kunde få direktrapporter hur det var på plats där nere.
Min lagkompis, som åkte sträcka 2, Mångsbodarna-Evertsberg, 24 km, och jag åkte från Järvsö kl. 01:30 på natten mot fredagen. Kom till Mora strax efter klockan fyra på morgonen och satte oss på bussen mot Sälen.
Min start gick kl. 07:00. Något händer i mitt huvud när jag får på mig en nummerlapp. Då kommer tävlingsdjävulen fram i mig och jag fick många gånger påminna mig själv om att vi åker för att ha roligt.
Starten gick och jag försökte verkligen njuta av att åka över det stora startfältet i Berga By. Det var en mäktig känsla. Den smala vägövergången kom och genast blev det trångt och backen började. Jag har definitivt underskattat hur brant och hur lång den är. 2 km lång och ca 150 höjdmeter som skall avverkas. Snön blev snabbt grovkornig, “sockrig”, och spåren var ett minne blott. Vallan slets snabbt bort i denna grova snö. För min del blev det saxning i princip uppför hela backen. När jag väl kom upp var jag helt slut. Det kändes att jag inte kunnat träna på länge.
Bakhalt och dåligt glid är en dålig kombination. Det dåliga glidet var jag förberedd på då mina skidor är lite för mjuka för mig nu, men jag hade inte möjlighet att köpa nya skidor just nu så det fick gå helt enkelt. Andra klagade också på bakhalt och dåligt glid, det var kärvt i de hårda spåren på morgonen. Skyller inte på vallarna, de gjorde ett bra jobb, jag vet att jag hade fäste från början.
Hjärnan & smärtan
Efter ca 5 km hade jag kramp i ländryggen och den släppte aldrig under resten av loppet, något som så klart påverkade både humör och åkning.
Innan jag kom till den första kontrollen i Smågan var jag helt slut och tyckte det hade gått så oerhört långsamt. De negativa tankarna började komma; “Jag är så långsam. Kan jag inte åka fortare än så här? Vad ska mina lagkamrater tänka? Hur ska jag orka åka 24 km? H-e, förb-e ryggj-l!!!”
Lite energidryck och vatten samt lite glada tillrop av funktionärerna i Smågan gav mig ny energi och jag började använda min mentala träning för att vända på tankarna.
För varje kilometerskylt jag passerade så räknade jag ner hur långt jag hade kvar och gav mig själv en mental high five för varje kilometer jag avverkade. Jag påminde mig också om att njuta av att åka i det klassiska Vasaloppsspåret och de delar som jag inte åkt tidigare. Njöt av solens strålar, de vackra vyerna över myrarna och började ge glada hejarop till andra åkare som jag passerade eller som passerade mig. Hittade mitt tempo som funkade för mig, ibland åkte jag på lite fortare och det orkade jag ett tag men inte hela tiden. Med tanke på krampen och smärtan jag hade i ländrygg och nacke så fick jag även kramp i låren av att stå och staka. Så jag fick varva mellan diagonal åkning och stakning.
Jag hade haft som mål att klara sträckan på 2 timmar och 30 minuter. I Smågan trodde jag att det skulle bli uppåt 2:45 eller kanske t.o.m. 3 timmar innan jag var framme i Mångsbodarna, så tungt kändes det då. Allt eftersom jag åkte vidare så började jag inse att jag kanske skulle klara 2:30 ändå och det gav mig pepp att försöka åka på lite mer. De sista 5 kilometrarna in mot Mångsbodarna började det bli lite varmare i snön och skidorna gick plötsligt mycket bättre, jag hade bättre glid och kände att jag fick lite mer gratis när jag stakade. Det gjorde mig starkare och gav mig extra krafter. Jag märkte att jag började passera åkare som tidigare passerat mig och det gav mig också mer energi.
Mental high five
Smärtan skrek i kroppen.
Jag skrek tillbaka: “Du fixar det här! Det är bara x antal kilometer kvar sen får du vila. Kom igen nu Cattis, du kan åka skidor. Det är roligt med skidåkning. Tänk att du klarar det här trots fyra ryggskador! Du är en kämpe! Allt är möjligt och kom ihåg att du vägrar ge upp! I am the Queen of nothing can stop me!”
Ja, alltså, jag skrek inte det högt (bara ibland…), det var en konversation som pågick i mitt huvud. Jag såg kontrollen i Mångsbodarna framför mig i huvudet och såg framför mig att jag skulle få växla till nästa lagmedlem.
Den mentala träningen är ovärderlig sådana här gånger, när det går tungt så gäller det att ha en klar målbild i huvudet som man kan plocka fram. Om målbilden inte är tillräckligt tydlig sedan innan så är det så lätt att man ger upp för de negativa tankarna.
Visste du att det är hjärnan som ger upp långt före musklerna vid fysisk ansträngning?! Studier har visat att man klarar fysisk ansträngning betydligt längre om man har använt sig av mental träning också.
Det var en lättnad att glida in mot kontrollen i Mångsbodarna, jag visste att jag klarat det. Jag skickade iväg min lagkompis med en knuff i ryggen och med orden “Åk ut och ha roligt!”. Tiden blev 2:33:24. Så min gissning från början stämde väldigt väl och att det hade tagit så lång tid upp till Smågan är inte så konstigt med tanke på att det är så mycket folk som trängs i backen upp.
Att tämja tävlingsdjävulen
För mig handlar det inte om att åka lika snabbt som jag en gång gjorde när jag var som bäst tränad och tävlade. Det skulle krävas hård träning två gånger per dag, sex dagar i veckan för att vara på den nivån igen och det är något jag varken har tid eller lust med igen.
Jag har lärt mig att hantera prestationsångesten som lätt kommer i samband med tävling. Nog finns det nervositet och tävlingsdjävulen kommer fram, men jag har också kommit till insikt att jag inte är lika bra som jag en gång var och accepterat det.
Nu fokuserar jag på att jag faktiskt kan utföra en sådan här sak trots mina fyra ryggskador. Något som, enligt många läkare och sjukgymnaster jag träffat genom åren, skulle vara en omöjlighet. De visste inte vem de pratade med. Att det då tar lite längre tid är faktiskt ingenting som får förta min glädje av att lyckas.
Vårt lag åkte i mål på 9:19:29! Vi hade kalkylerat med en tid på ca 10 timmar så vi var otroligt nöjda med vår insats efter målgång.
Dagarna efteråt har jag haft betydligt mer ont i ryggen och nacken och huvudvärk från nacken. Om det var värt det? Definitivt!!! Jag får bara se till att vara lite snäll mot mig själv i några dagar och ge mig själv den återhämtning jag behöver innan jag kan träna igen.
Allt som allt ett väldigt roligt lopp att köra och det var roligt att köra som ett lag, det skapar en gemenskap och roliga minnen tillsammans. Om vi åker igen? Det vet vi inte än, vi får väl se vem som vågar komma med förslaget först… 😉
Undrar om Kronprinsessan Victoria ställer upp om vi frågar henne… Det är ju faktiskt tack vare eller på grund av henne som vi åkte Stafettvasan! 😉
Vi åkte för att ha roligt och roligt hade vi!
2018 är här – är du redo?
Ett nytt år har precis startat. Hur känns det? Fylld av förväntningar och roliga händelser som väntar eller känns det bara tungt och jobbigt och som att livet går på i samma gamla hjulspår? Vem anser du är ansvarig för att du ska nå dina mål och för att du ska ta dig ur gamla hjulspår som du inte trivs i? Det här är några frågor som kan vara bra att ställa till sig själv emellanåt för att få en slags revision om du är på väg åt det håll du själv vill i livet.
Varför utbildade jag mig inom mental träning?
Jag tänkte berätta lite om varför jag har valt att utbilda mig inom och jobba med mental träning.
Första gången jag kom i kontakt med mental träning var jag ca 11-12 år, jag tävlade i längdåkning och min äldre bror gick på skidgymnasiet och hade fått boken “Bäst när det gäller“, skriven av den norske gurun inom idrottspsykologi, Willi Railo.
Jag läste boken om och om igen. Jag förstod inte allt då, men jag förstod att jag kunde tala om för hjärnan vad den skulle göra och klara av. Många exempel i boken testade jag och lyckades med allt jag testade. Det var en ögonöppnare för mig. Jag kunde tala om för hjärnan vad jag skulle klara av. Jag hade med mig den här kunskapen inom min längdkarriär. En karriär som tog slut när jag gick på skidgymnasiet och fick en svår ryggskada efter en fallskärmsolycka.
Utan den mentala träningen hade jag aldrig varit där jag är idag. Den har hjälpt mig att ta mig tillbaka från bl.a. fyra ryggskador och andra tuffa händelser genom mitt liv. Genom mental träning har jag alltid vetat att jag tar mig tillbaka från det jag gått igenom, jag har känt en inre trygghet att jag klarar det jag vill.
Varför ska man då styrketräna mentalt?
För att lättare kunna nå sina mål och utmana och flytta sina mentala och fysiska gränser. För att vara bättre förberedd på oförutsedda situationer som uppstår. Det är de korta svaren och grunden till vad mental träning handlar om.
Jag jobbar mycket med mental resilience – som betyder förmåga till återhämtning efter skada/sjukdom/trauma och hur man hanterar kriser utan att slås ned. Det har forskats en del inom området, bl.a. på amerikanska soldater. De har tittat på hur väl de återhämtar sig efter att ha varit i krigsdrabbade zoner efter att ha tränat mentalt jämfört med ingen mental träning alls. Resultatet talar sitt tydliga språk, de som jobbat med mental träning för att förbereda sig på fasansfulla situationer har haft lättare att återhämta sig mentalt när de kommit hem igen.
Varför vill jag jobba som mental coach?
Jag älskar att se lyckan i ögonen på människor som jag hjälpt att övervinna sina egna mentala och fysiska spärrar! Om jag kan hjälpa andra människor att snabbare ta sig tillbaka efter skada eller sjukdom så har mina skador haft ett syfte. Att kunna hjälpa människor att växa, känna trygghet i sig själv och våga välja sina liv, det är min drivkraft.
Avslappning
Första steget i att lyckas med mental träning är avslappning. Det är svårare att ta till sig målbilder och visualiseringar och hålla fokus om man är stressad. Därför bjuder jag dig på en avslappningsfil där du kan lära dig en muskulär avslappning för att komma ner i varv.
Bäst är om du börjar att använda den hemma så att du lär dig avslappning i en lugn och avslappnad miljö. Efter lite träning så kan du använda den var som helst, när du pendlar till och från jobbet, på lunchen, när du sitter med tentaplugg och hjärnan kokar etc.
Som med all träning så får man bäst effekt av att göra det kontinuerligt och i det här fallet så riskerar du inga skador, överträning eller liknande, ju mer du tränar, desto bättre blir du på det.
Känner du att du behöver mer hjälp med målsättning, visualisering och att definiera dina mål så är du varmt välkommen att kontakta mig för mental coaching.
Må gott, Cattis!