Aviciis tragiska bortgång har påverkat inte bara Sverige, utan hela världen. Jag har aldrig träffat honom men hans musik har funnits med mig sedan han slog igenom med Levels. Jag skrev tidigare om hur Lill-Babs bortgång påverkat mig, det var en person jag kände och som funnits med mig genom hela min uppväxt. När Tim “Avicii” Bergling gick bort så var det en helt annan typ av sorg jag kände, en sorg att en så ung och oerhört talangfull människa gått bort.
Jag har sett dokumentären “Avicii – True Stories”. Jag satt med en klump i magen hela tiden och kände verkligen med honom. Han, ett musikaliskt geni som älskade att göra musik men som inte tyckte om rampljuset. Det var många scener i filmen som påverkade mig starkt, men en scen där han sitter i bussen med sitt entourage och lyckligt berättar om att han hittat en bok av Carl Jung om psykologi och för första gången i sitt liv förstår han att det är ok att vara introvert intuitiv. Man ser lyckan i hans ögon att han äntligen börjat förstå sig själv och kan acceptera sig själv för den han är. Hans entourage verkar inte ens intresserade av vad han berättar. “Psykologisnack” hörde inte hemma bland de “coola grabbarna”.
Var hör jag hemma?
Att känna sig helt fel i det sammanhang där man befinner sig, det tror jag är en stor del av det som leder till psykisk ohälsa och stress. Att hela tiden försöka vara någon man inte är, att försöka leva upp till samhällets och omgivningens “normer” och vad som förväntas av en. Tim är inte den enda som haft en arbetsgivare/kollega/manager/chef som ställt höga krav på honom och inte lyssnat till när han sagt nej, nej och nej. I hans fall gick det så långt att kropp och själ inte orkade med. Jag vet inte dödsorsaken, men hans kropp hade vid flera tillfällen slagits ut och hela tiden var det fokus på att han skulle ta sig an nästa spelning, och nästa, och nästa…
Att de runt omkring honom inte ville se och ta in hur sjuk han var är inget annat än ren egoism. De ville tjäna mer pengar. När hans manager sa: “Problemet är att han inte förstår värdet av pengar och att hans beslut påverkar andra jättenegativt.” Jag skulle vilja säga till hans manager: “Problemet är att du inte förstår dig på människor och inte bryr dig om människan Tim Bergling!”
Tyvärr finns sådana människor överallt, annars skulle nog sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, depression och utmattning se helt annorlunda ut. Makt, pengar och girighet är nog människans värsta fiende idag. När blev det så här? När gick det så här snett i vårt samhälle?
Alla pratar om utmattning och stress, men vilka gör verkligen något åt det? Vem vågar öppet prata om psykisk ohälsa? Det är fortfarande skambelagt, som att man borde sitta inlåst på psyket med tvångströja för att man mår psykiskt dåligt. Det är liksom för svårt för andra att ta in att man har psykiska problem, bryt benet istället det är lättare för omgivningen att hantera. Det är hög tid att skrota skammen för psykisk ohälsa!
Vad är egentligen framgång?
Vi mäter framgång i vilken titel vi har, hur mycket pengar vi har, vilken bil vi kör, hur ofta vi har råd att åka på utlandssemester m.m. Allt det där betyder ingenting om inte hälsan finns där. Vissa går över lik för att ta sig framåt i karriären, vad betyder det den dagen när de kollapsar? Är det värt det?
För mig är en människa framgångsrik om den skapar en hållbart liv med tid för familj, vänner, träning, återhämtning och så någon form av försörjning som den personen tycker är kul och kan utvecklas med. Oavsett om man älskar att städa eller leda ett företag, det är oväsentligt. Så länge du som individ har ett jobb där du trivs och har roligt så är det det enda som räknas. Att ha en chef och kollegor som respekterar dig för den du är och ser din potential utan att försöka omforma dig till någon slags “normal-mall” är så otroligt viktigt för ditt eget mående.
Trots att det kom ut föreskrifter i mars 2016 om organisatorisk och social arbetsmiljö så är det långt ifrån alla som efterföljer dem. I platsannonser kan man fortfarande läsa att man ska vara stresstålig och klara att ha många bollar i luften. Vet ni vad? Hjärnan kan inte hantera för många utrop samtidigt, precis som det brukar stå på bankens sida ibland. En sådan ruta borde ploppa upp i våra huvuden också när vi försöker hålla allt igång samtidigt. Hjärnan kommer alltid att göra prioriteringar för vad som är viktigast att ta tag i just nu och jag tror vi är många som känner igen oss i att man påbörjar en sak och sen dyker det upp en annan sak som man påbörjar och en tredje sak och till slut har man en massa saker som inte är slutförda och det skapar en osund stress. Gör en sak i taget och fokusera på det så kommer du att upptäcka att du blir mer produktiv i det du gör men på ett mer hållbart sätt.
Ta hand om dig och kom ihåg: Arbeta inte ihjäl dig för ett jobb som skulle ersätta dig inom en vecka.
Inga pengar i världen kan rädda en själ som blöder.
Vila i frid Tim! ❤
Lill-Babs tar hand om dig nu!
När jag i tisdags klev av bussen här i Stockholm, efter en påskhelg i Järvsö, så möttes jag av beskedet att Barbro gått bort. Det var som ett slag i magen. Jag kunde inte förstå att det var sant. Barbro, hon skulle ju vara odödlig. Jag kom hem och jag grät och grät och grät. Tårarna kunde inte sluta rinna. Det var som att förlora en nära familjemedlem. Tårarna har fortsatt rinna under alla minnesprogram som sänds i tv nu.