Läs artikeln på Svenska Dagbladet om mig och hur det är att leva med långvarig smärta.
Ny metod ger hopp 29 år efter fallskärmsolyckan
Mental coach
Den osynliga smärtan
“Har du sååå ont?”
“Du förlorar på det ekonomiskt!”
“Inte visste jag att du har ont. Det syns inte på dig.”
“Du har aldrig berättat att du har sååå ont.”
“Vad bra, är du smärtfri nu?”
“Åh nej, har det blivit så mycket värre?”
Det här är bara några av alla reaktioner jag har mötts av när jag berättat att jag går på smärtrehab. I sex veckor har jag gått på smärtrehab på Smärtkliniken vid Danderyds Sjukhus för att lära mig mer om min smärta och hur jag ska hantera den.
Lite bakgrundshistoria först:
1991
Jag var 16 år när jag började hoppa fallskärm. En kraschlandning innebar en ryggskada i bäcken och ländrygg. Det tog dock 1 1/2 år innan någon hittade var problemet fanns och kunde börja ge mig vettig behandling för det. Den skadan är den som fortfarande idag, 28 år senare, är den som ger mig mest smärta och som alltid finns där. Varje dag. Jag kommer inte ens ihåg hur det känns att vara helt smärtfri.
2001
Åkte jag inlines och ramlade illa. Fraktur på två kotor i bröst- & ländrygg. Jag fick lära mig gå igen med hjälp av rullbord och sen kryckor. Fyra månader senare gick jag Jämtlandstriangeln med kryckorna på ryggsäcken. Jag behövde aldrig använda kryckorna, men det var ett mentalt stöd att bara ha dem med. Den skadan påverkar mig minst idag.
2011
En lång sjukdomsperiod på ca 3 månader med bl.a. äggstocksinfektion, en godartad cysta i äggstocken, cryptosporidium (parasiten vi hade i dricksvattnet i Östersund) och slutligen en segdragen influensa. Detta ledde i sin tur till tre diskbråck, bl.a. till följd av att jag inte kunnat träna ryggen under så lång tid och i kombination med detta en utmattning eftersom jag ändå jobbat så mycket trots sjukdom. (Jobbade då, förutom i mitt egna företag, även som spa-chef på ett fjällhotell och som chef inom turismen så är det knappt att egen död är giltig frånvaroorsak…).
Gick på Ryggmottagningen i Östersund på rehab, fick en formgjuten korsett för att avlasta diskbråcken och ischiasnerven som låg i kläm. Korsetten fungerade bra och så även målmedveten rehabträning. Jag bestämde mig då för att rehabträning var fantastiskt roligt för att det var det enda jag kunde göra och för att kunna gör allt det andra roliga så behövde jag först komma igenom rehabträningen.
Rehabträning med “Mr Stiff”, min formgjutna plastkorsett.
2012
Efter 1 1/2 års rehab av diskbråcken kände jag mig stark och hade precis tagit mina första, stapplande löpsteg (10 löpsteg är som att landa på månen när man inte kunnat springa på länge!). Då blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp och allt slogs upp igen. Jag fick börja om med min rehab från början. Förövaren gick fri. Jag å andra sidan fick ytterligare ett straff genom att åter behöva gå ner till Ryggmottagningen på Östersunds Sjukhus och börja om med min rehab från början och hålla på ytterligare ett år med detta… Den här gången var det inte lika lätt att övertyga mig själv om att det var roligt med rehab…
2013
Sprang jag AXA Fjällmaraton, kvartsmaraton. Det satte jag upp som mål redan i oktober 2012, det hjälpte mig att fortsätta med min rehab och ha något kul att se fram emot. Lyckan när jag korsade mållinjen var obeskrivlig! Jag hade vunnit!!! Alltså, inte själva tävlingen.. Men över mina diskbråck!
2017
Blev jag påkörd bakifrån och fick en whiplash-skada. Jag tog kontakt med min sjukgymnast och fick hjälp i början, sen var det jag själv som inte orkade bry mig om den skadan. Jag klarade helt enkelt inte av att hantera ännu en skada och den betedde sig inte alls som de övriga tre skadorna jag har i ländryggen. Så istället har jag blivit frustrerad och ignorerat den, nåja, tabletter har jag käkat, dock har de inte hjälpt så mycket, men vad ska man göra när det känns som att enda alternativet är att ta fram en yxa och hugga av huvudet för att man har så ont.
2019
Så, där har ni min skadehistorik i någorlunda komprimerad form. Efter 28 år med konstant smärta och dessutom med mina utbildningar inom kropp, hjärna och hälsa så har jag lärt mig mycket själv genom åren. Men allt kan jag inte. Uppenbarligen! Med anledning av min whiplash-skada så blev jag uppmanad att ta kontakt med min vårdcentral för en uppföljning av min status. Den läkaren remitterade mig att göra en TIPPA-utredning, en arbetsförmågebedömning. Då insåg jag själv hur pass dålig jag var. Jag klarade att göra testerna, men låg sedan däckad i en vecka pga smärtan.
Läkaren remitterade mig vidare till Smärtkliniken vid Danderyds Sjukhus och jag fick komma dit på inledande undersökningar och samtal. Jag erbjöds en plats i deras multimodala smärtrehab. Jag grät av lycka och lättnad! Under många år har jag känt till Smärtkliniken och vet att de har en bra rehabmodell, men jag trodde väl helt enkelt att jag var för “frisk” för att få komma dit. Jag har ju ändå klarat att åka skidor, springa och göra en massa saker som jag egentligen inte borde klara att göra. Även om det varit svårare efter whiplash-skadan så har jag ändå gjort saker i viss utsträckning, oftast med mycket smärta som följd.
Nu skulle jag äntligen få komma till mina “rygg-rockstars”!
Under smärtrehab hade vi bl.a. skapande aktivitet, för att kunna jobba kreativt och samtidigt tänka på ergonomi, ta pauser m.m.
Jag skapade ett hjärtehalsband. Det kommer för alltid att påminna mig om den fantastiska resa jag gjort under denna rehab.
En multimodal rehabilitering innebär att det är ett team med specialistläkare inom rehabiliteringsmedicin och smärtfysiologi, fysioterapeut, arbetsterapeut, psykolog, kurator och sjuksköterska som har koll på en under hela rehabperioden. Att ha alla dessa professioner under ett och samma tak är oerhört värdefullt.
Kommer smärtan försvinna nu?
Nej, smärtan kommer troligtvis aldrig att försvinna. Den kommer att finnas med mig genom livet och det har jag insett och accepterat för längesedan. Däremot har jag fått lära mig en massa bra strategier för hur jag ska hantera smärtan på olika sätt, bl.a. genom mindfulness, träning, kroppskännedom, ergonomi, kost m.m. Jag har äntligen fått tabletter som fungerar bättre på långvarig smärta.
När jag först kom till kliniken och berättade att jag åt Tramadol så berättade läkaren att det inte fungerar mot långvarig smärta. “Jag vet!” var mitt spontana svar. Det är ändå det enda jag har fått utskrivet som har kapat topparna på smärttopparna.
Långvarig smärta har en helt annan fysiologisk funktion och därför fungerar det inte med sådana preparat som fungerar bra mot akut smärta. Jag blir både ledsen, förvånad och upprörd att ingen läkare under alla dessa år har kunnat berätta detta för mig och hjälpt mig tidigare med just medicineringen.
En ständig utmattning
Jag har också fått lära mig att långvarig smärta är som att hela tiden vara på gränsen till utmattning, det är ett ständigt pågående stresspåslag i kroppen eftersom kroppen försöker läka sig själv hela tiden. Därför är det extra viktigt för mig att skapa tid och möjligheter för återhämtning i min vardag. Vilket jag har blivit mycket bättre på.
En gåva värd att förvalta
Att jag har fått den här möjligheten att gå i denna smärtrehab är för mig en oerhört fin och värdefull gåva. Nu är det upp till mig att förvalta den väl. Ja, jag har förlorat ekonomiskt på denna rehab. Dels för att jag inte har kunnat driva mitt företag fullt ut och tagit emot klienter i den utsträckning jag skulle behöva. Dels för att jag inte får någon ersättning från Försäkringskassan pga att jag är egen företagare.
Men jag har vunnit massor! Jag tror att jag aldrig har gjort en bättre investering i mitt liv än när jag tog beslutet att gå med i denna rehabgrupp! Den här investeringen kommer jag att tjäna på under resten av mitt liv! Kanske inte rent ekonomiskt som en bra aktieaffär, men för min egen hälsa och välmående och inga pengar i världen kan ersätta det.
Vår lilla rehabgrupp har varit helt fantastisk! Vi har öppnat oss och skapat en trygghet i gruppen som är oerhört värdefullt. Det är en lättnad att kunna umgås med andra människor som har smärta, utan att behöva älta, utan att behöva förklara, utan medlidande men med mycket förståelse. Vi har aldrig behövt förklara så mycket, alla förstår och ser på varandra om man har en sämre dag.
Den irriterande myggan i sovrummet
Jag vill inte ha medlidande, det är inte synd om mig.
Jag vill ha förståelse från min närmaste omgivning.
Undrar du över något så är du alltid välkommen att fråga mig.
Ja, jag har alltid ont. Och nej, jag kommer sällan att svara att jag har ont, såvida det inte är en riktigt dålig dag. Inte orkar jag gå och svara att jag har ont varenda eviga dag när folk frågar hur jag mår.
Du som har mig som mental tränare behöver inte förstå mig alls. Kanske detta ger dig insikt i hur jag kan ha så mycket kunskap om kroppen, hjärnan, träning, smärta och rehab. Oavsett om du är elitidrottare, motionär, företagare eller anställd så kan min stora kunskap och långa erfarenhet om hjärnans och kroppens funktioner ge dig framgångar i ditt liv.
Den osynliga smärtan, den syns inte, men den är min ständige följeslagare. Den är alltid närvarande, som en irriterande mygga i sovrummet en sommarkväll. Ihärdigt irriterande, men man orkar inte jaga den förbaskade myggan hela tiden, man får bara acceptera att den finns där.
Den osynliga smärtan – min ständiga följeslagare
Varför företagare?
När jag startade mitt företag 2008 ville jag utveckla och skapa ett koncept utifrån mina kunskaper inom både massage, idrottsskador och mental träning. Det lyckades jag bra med. Ända tills jag fick mina tre diskbråck och inte kunde fortsätta med det jag älskade.
För drygt ett år bestämde jag mig för att starta upp mitt företag igen, nu med mer inriktning på den mentala träningen. Jag brinner verkligen för att hjälpa andra människor att våga ta nya kliv i sin personliga utveckling. Känslan, när jag ser gnistan tändas i ögonen på mina klienter och de verkligen förstår hur de kan använda sin hjärna som det fantastiska verktyg den är, den känslan är helt obeskrivligt fantastisk!
Att få kunna dela med mig av min kunskap, om vad hjärnan och kroppen kan, i kombination med mina egna erfarenheter genom åren, både från egna skador men även från att ha jobbat med många elitidrottare, det är det bästa jag vet. Jag får arbeta med det jag älskar mest och jag har skapat mig en arbetsmiljö som fungerar för mig. För jag behöver möjlighet till återhämtning, avslappning, motion och träning i både små och stora doser under dagarna för att min kropp och knopp ska hålla ihop över tid.
Vad är hållbar framgång?
Det är därför jag också jobbar med hållbar framgång, för jag tror inte på att vi ska satsa i 180 på ett mål under en kort tid och sedan krascha. Det där har vi provat i så många år och sett att det inte fungerar. Folk blir sjukskrivna pga psykisk ohälsa till följd av stress på löpande band.
Vill du lära dig hur du skapar hållbar, lyckad och glädjefylld framgång? Ladda ner min kostnadsfria workbook “Fem nycklar till Succiness!” här nedan.
Tack för att du tog dig tid att läsa min historia, den är en del av mig och min framgång som mental tränare! Utan mina ryggskador hade jag aldrig fått all den insikt, kunskap och erfarenhet jag har om hur kropp och hjärna fungerar i både med- och motgångar.
Nu är jag laddad med energi och nya insikter och jag ser fram emot att få möjlighet att coacha dig framåt för din hållbara framgång!
Må gott och kom ihåg:
Allt är möjligt!
Mental träning trendar!
Ja, så är det. Mental träning är trendigt och i allra högsta grad på många människors läppar just nu. Anledningen? Frida Karlssons fantastiska framgångar i skidspåret i vinter. Frida har jobbat med mental träning i flera år tack vare att hennes mamma (f.d. landslagsåkare) visste att det är lika viktigt med mental träning som med fysisk träning.
Att våga vara bäst
Att komma som junior, med ett rykande färskt JVM-guld i bagaget, till ett VM där världens bästa skidåkare finns med, det är inte en helt lätt uppgift att axla.
Frida var där för att lära sig och man visste att hon var i bra form, men ingen kunde nog ana att hon var så otroligt bra och höll huvudet på plats och iskallt hela tiden. Det hon gjorde är verkligen en bragd och det visar tydligt på hur mycket den mentala träningen gör för att våga vinna över världens bästa skidåkare, de som varit hennes idoler under uppväxten.
I det läget är det många som hamnar i ett läge där de börjar tänka: “Jag kan inte vinna över X, hen har ju vunnit så mycket och har så mycket mer erfarenhet än mig. Jag kan omöjligt vara bättre än hen!” I och med att sådana tankar får fäste så kommer kroppen att börja strejka. Allting låser sig, tekniken försvinner, träffsäkerheten och rytm är som bortblåst. Stresspåslaget är ett faktum och likaså en säker förlust.
Genom att kunna hantera sådana situationer mentalt så behöver man inte få dessa negativa och stressande tankar, då kan man fortsätta och göra sitt allra bästa och våga vara bäst!
När guldet flyger ur siktet
Vi såg ett skolexempel på exakt det under skidskytte-VM när Mona Brorsson hade guldläge inför sista skyttet. Med fyra bom i avslutande skyttet så försvann guldmedaljen ur siktet lika snabbt som skotten ven förbi de svarta prickarna.
Hon slutade på en sjunde plats och var fruktansvärt besviken efteråt. Så klart. Hon hade guldmedaljen inom räckhåll. Felet hon gjorde var att hon redan hade börjat tänka förbi skyttet, hon tänkte på slutvarvet, att få åka in i mål som världsmästare under ett VM på hemmaplan! Där tappade hon fokus, hon var inte närvarande i det hon skulle fokusera på och då kom missarna. Förlusten och besvikelsen var ett faktum.
Satsa på ungdomen
Jag möter många föräldrar som gör allt för att deras barn ska bli bäst i sin idrott, men de glömmer ofta den mentala biten. Sen blir de besvikna när barnen inte presterar på topp trots att de, enligt föräldrarna, har fått de allra bästa förutsättningarna för träning.
Otaliga är de gånger jag försökt att förklara hur otroligt viktigt det är med mental träning, men en del vill helt enkelt inte ta det till sig, de tror fortfarande att så länge man tränar hårdare, bygger mer muskler, förbättrar sin kondition etc. så kommer deras barn att bli bäst.
Självklart finns det de som lyckas med det upplägget, men de är inte så många och det tar ofta längre tid innan de slår igenom.
Nu har jag på kort tid fått in flera ungdomar som jag coachar och jag blir så oerhört glad för att föräldrarna förstår vikten av den mentala biten för att deras barn ska lyckas. Det bästa med mental träning är att man dessutom lär sig saker som man har nytta av under resten av livet. I träningen, på skolan, i jobbet, i privatlivet. Det är kunskap som gör att man lättare förstår hur hjärnan fungerar och hur man ska hantera både med- & motgångar.
Hjärninvestering
Vore det inte otroligt häftigt om du lärde dig att kontrollera din hjärna så att du vågar vara bäst och inte börjar tvivla på dig själv när du står inför nya utmaningar?! Vad är det som gör att du investerar i frisör, kläder, teknikprylar, fysisk PT m.m. men att du tvekar på att investera i din hjärna? Den som faktiskt ligger bakom precis allt vi gör. Kanske det t.o.m. är så att du skulle kunna spara pengar på att investera i din hjärna?! För när du lärt dig hur du hanterar hjärnan så kommer du bl.a. lättare kunna motstå t.ex. impulsköp av “fel” saker.
Är det inte dags att investera i din hjärna och din hållbara framgång?
Ladda ner min kostnadsfria arbetsbok “Fem nycklar till Succiness!” så kan du börja din väg mot Succiness* redan idag!
Ha en fortsatt fantastisk vecka!
Race Report Stafettvasan
Så kom då den dagen som vi väntat på. Fredagen den 1 mars 2019. Dagen då vi skulle köra Stafettvasan, ett lag med fem deltagare. Sträckorna var uppdelade och jag hade noga gått igenom logistiken hur alla skulle ta sig till sina respektive startstationer.
Det var faktiskt min mamma som kom med förslaget i höstas, när hon och flera av mina gamla tränare från Järvsö IF Skidsektion träffades i samband med att Kronprinsessan Victoria gick sin vandring i Järvsö den 22 oktober. (Så egentligen är det väl kronprinsessans fel… 😉 ). Mamma ringde till mig och sade “Du är anmäld!”
“Till vad då?” var min första fråga. Då kom det fram att de hade pratat om hur kul det vore att åka Stafettvasan och mamma hade sagt att jag säkert skulle ställa upp. Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar utmaningar så det är klart att jag tackade ja.
Efter någon vecka fick vi klart att vi hade fem deltagare men en trodde att loppet var fullbokat. Jag gick in och kollade, det fanns platser kvar så jag anmälde oss direkt och lite snabbt kom jag på lagnamnet “Järvsö IF Power Ladies”. Ett tag gick träningen väldigt bra, jag gick till och med på spinningpass för att få upp konditionen (jag tycker det är så tråkigt att träna kondition inomhus så det i sig är en prestation för mig).
Uppladdningen
Under jul och nyår hade jag räknat med att få ganska många mil i benen i Harsa. Jag fick många timmar på skidorna, men mest i form av att jag höll skidlektioner för andra och det ger inte så mycket träning för min egen del. På grund av andra mindre roliga privata angelägenheter så hade jag ingen möjlighet att träna de dagar då jag inte hade skidlektioner. I slutet av januari fick jag till två dagar i Harsa då jag åkte 15 km respektive 20 km. Då visste jag att jag skulle klara min sträcka på 24 km i alla fall.
Februari kantades av drygt en veckas sängliggande i influensa och hostan höll i sig under några veckor till. Dessutom har jag påbörjat en smärtrehab för mina ryggskador som har tagit mycket kraft, framför allt mentalt.
En del kanske undrar hur jag kan gå på smärtrehab samtidigt som jag klarar att åka Stafettvasan. Jag har levt med konstant smärta i 28 år och jag har alltid haft som motto att allt är möjligt och jag har inte låtit mina skador stoppa mig från det jag älskar. Visst har jag fått göra saker och ting på lite andra sätt än tidigare och visst har det tagit tid att komma upp och framåt, men jag har helt enkelt aldrig låtit skadorna helt och hållet ta över mitt liv.
Däremot så måste jag ibland anpassa mina aktiviteter och jag är i behov av mer återhämtning efter att jag har gjort något speciellt. Att leva med långvarig smärta är att ha en ständigt pågående utmattning i sin kropp, kroppen försöker att läka sig själv och det är ett stort stresspåslag i kroppen hela tiden. Detta skapar en stor trötthet och ett större behov av vila och återhämtning än vad en skadefri människa behöver.
Så den senaste månaden har jag knappt tränat alls så jag visste att jag inte hade de bästa förutsättningarna när jag ställde mig på startlinjen i Sälen. För det var jag som körde första sträckan från Sälen till Mångsbodarna, 24 km. Jag har tidigare kört Tjejvasan och Halvvasan och då startar man i Oxberg, så jag var nyfiken på att få starta på lägdan i Berga By i Sälen och få åka uppför den långa backen.
Race day
På torsdagen träffades vi och delade upp nummerlappar, fick hjälp med proffsvallning, då delar av Jörgen Brinks vallateam var på plats i Sälen och delar av dem är min gamla klubbkompis tillika son till en av våra lagmedlemmar så vi kunde få direktrapporter hur det var på plats där nere.
Min lagkompis, som åkte sträcka 2, Mångsbodarna-Evertsberg, 24 km, och jag åkte från Järvsö kl. 01:30 på natten mot fredagen. Kom till Mora strax efter klockan fyra på morgonen och satte oss på bussen mot Sälen.
Min start gick kl. 07:00. Något händer i mitt huvud när jag får på mig en nummerlapp. Då kommer tävlingsdjävulen fram i mig och jag fick många gånger påminna mig själv om att vi åker för att ha roligt.
Starten gick och jag försökte verkligen njuta av att åka över det stora startfältet i Berga By. Det var en mäktig känsla. Den smala vägövergången kom och genast blev det trångt och backen började. Jag har definitivt underskattat hur brant och hur lång den är. 2 km lång och ca 150 höjdmeter som skall avverkas. Snön blev snabbt grovkornig, “sockrig”, och spåren var ett minne blott. Vallan slets snabbt bort i denna grova snö. För min del blev det saxning i princip uppför hela backen. När jag väl kom upp var jag helt slut. Det kändes att jag inte kunnat träna på länge.
Bakhalt och dåligt glid är en dålig kombination. Det dåliga glidet var jag förberedd på då mina skidor är lite för mjuka för mig nu, men jag hade inte möjlighet att köpa nya skidor just nu så det fick gå helt enkelt. Andra klagade också på bakhalt och dåligt glid, det var kärvt i de hårda spåren på morgonen. Skyller inte på vallarna, de gjorde ett bra jobb, jag vet att jag hade fäste från början.
Hjärnan & smärtan
Efter ca 5 km hade jag kramp i ländryggen och den släppte aldrig under resten av loppet, något som så klart påverkade både humör och åkning.
Innan jag kom till den första kontrollen i Smågan var jag helt slut och tyckte det hade gått så oerhört långsamt. De negativa tankarna började komma; “Jag är så långsam. Kan jag inte åka fortare än så här? Vad ska mina lagkamrater tänka? Hur ska jag orka åka 24 km? H-e, förb-e ryggj-l!!!”
Lite energidryck och vatten samt lite glada tillrop av funktionärerna i Smågan gav mig ny energi och jag började använda min mentala träning för att vända på tankarna.
För varje kilometerskylt jag passerade så räknade jag ner hur långt jag hade kvar och gav mig själv en mental high five för varje kilometer jag avverkade. Jag påminde mig också om att njuta av att åka i det klassiska Vasaloppsspåret och de delar som jag inte åkt tidigare. Njöt av solens strålar, de vackra vyerna över myrarna och började ge glada hejarop till andra åkare som jag passerade eller som passerade mig. Hittade mitt tempo som funkade för mig, ibland åkte jag på lite fortare och det orkade jag ett tag men inte hela tiden. Med tanke på krampen och smärtan jag hade i ländrygg och nacke så fick jag även kramp i låren av att stå och staka. Så jag fick varva mellan diagonal åkning och stakning.
Jag hade haft som mål att klara sträckan på 2 timmar och 30 minuter. I Smågan trodde jag att det skulle bli uppåt 2:45 eller kanske t.o.m. 3 timmar innan jag var framme i Mångsbodarna, så tungt kändes det då. Allt eftersom jag åkte vidare så började jag inse att jag kanske skulle klara 2:30 ändå och det gav mig pepp att försöka åka på lite mer. De sista 5 kilometrarna in mot Mångsbodarna började det bli lite varmare i snön och skidorna gick plötsligt mycket bättre, jag hade bättre glid och kände att jag fick lite mer gratis när jag stakade. Det gjorde mig starkare och gav mig extra krafter. Jag märkte att jag började passera åkare som tidigare passerat mig och det gav mig också mer energi.
Mental high five
Smärtan skrek i kroppen.
Jag skrek tillbaka: “Du fixar det här! Det är bara x antal kilometer kvar sen får du vila. Kom igen nu Cattis, du kan åka skidor. Det är roligt med skidåkning. Tänk att du klarar det här trots fyra ryggskador! Du är en kämpe! Allt är möjligt och kom ihåg att du vägrar ge upp! I am the Queen of nothing can stop me!”
Ja, alltså, jag skrek inte det högt (bara ibland…), det var en konversation som pågick i mitt huvud. Jag såg kontrollen i Mångsbodarna framför mig i huvudet och såg framför mig att jag skulle få växla till nästa lagmedlem.
Den mentala träningen är ovärderlig sådana här gånger, när det går tungt så gäller det att ha en klar målbild i huvudet som man kan plocka fram. Om målbilden inte är tillräckligt tydlig sedan innan så är det så lätt att man ger upp för de negativa tankarna.
Visste du att det är hjärnan som ger upp långt före musklerna vid fysisk ansträngning?! Studier har visat att man klarar fysisk ansträngning betydligt längre om man har använt sig av mental träning också.
Det var en lättnad att glida in mot kontrollen i Mångsbodarna, jag visste att jag klarat det. Jag skickade iväg min lagkompis med en knuff i ryggen och med orden “Åk ut och ha roligt!”. Tiden blev 2:33:24. Så min gissning från början stämde väldigt väl och att det hade tagit så lång tid upp till Smågan är inte så konstigt med tanke på att det är så mycket folk som trängs i backen upp.
Att tämja tävlingsdjävulen
För mig handlar det inte om att åka lika snabbt som jag en gång gjorde när jag var som bäst tränad och tävlade. Det skulle krävas hård träning två gånger per dag, sex dagar i veckan för att vara på den nivån igen och det är något jag varken har tid eller lust med igen.
Jag har lärt mig att hantera prestationsångesten som lätt kommer i samband med tävling. Nog finns det nervositet och tävlingsdjävulen kommer fram, men jag har också kommit till insikt att jag inte är lika bra som jag en gång var och accepterat det.
Nu fokuserar jag på att jag faktiskt kan utföra en sådan här sak trots mina fyra ryggskador. Något som, enligt många läkare och sjukgymnaster jag träffat genom åren, skulle vara en omöjlighet. De visste inte vem de pratade med. Att det då tar lite längre tid är faktiskt ingenting som får förta min glädje av att lyckas.
Vårt lag åkte i mål på 9:19:29! Vi hade kalkylerat med en tid på ca 10 timmar så vi var otroligt nöjda med vår insats efter målgång.
Dagarna efteråt har jag haft betydligt mer ont i ryggen och nacken och huvudvärk från nacken. Om det var värt det? Definitivt!!! Jag får bara se till att vara lite snäll mot mig själv i några dagar och ge mig själv den återhämtning jag behöver innan jag kan träna igen.
Allt som allt ett väldigt roligt lopp att köra och det var roligt att köra som ett lag, det skapar en gemenskap och roliga minnen tillsammans. Om vi åker igen? Det vet vi inte än, vi får väl se vem som vågar komma med förslaget först… 😉
Undrar om Kronprinsessan Victoria ställer upp om vi frågar henne… Det är ju faktiskt tack vare eller på grund av henne som vi åkte Stafettvasan! 😉
Vi åkte för att ha roligt och roligt hade vi!
(Miss)lyckade mål!
Skillnaden mellan misslyckat och lyckat är bara fyra bokstäver. Ja, i skrift alltså. I din hjärna kommer skillnaden att vara betydligt större. Vissa tror att ett misslyckande är lika med att lägga sig i ett hörn och aldrig mer försöka. Att våga satsa och våga prova nya saker innebär inte alltid att man lyckas på första försöket.
Glödlampan ?
Uppfinnaren Thomas Edison, som uppfann glödlampan, misslyckades 1000 gånger innan han hade en fungerande glödlampa. 1000 gånger!!! När folk frågade honom hur det kändes att misslyckas så många gånger svarade han:
“Jag har inte alls misslyckats 1000 gånger. Jag har uppfunnit 1000 sätt att inte göra en glödlampa på!” Han såg möjligheterna och vågade prova om och om igen och lärde sig av sina misstag längs vägen. Till slut nådde han sitt mål och den första fungerande glödlampan var redo att förändra livet för människor världen över.
Edison hade en stark tro på sig själv, något han inte delade med så många andra. Hans lärare har till exempel sagt till honom att han var för dum för att lära sig något… Tänk om den unge Thomas Edison hade lyssnat på den läraren, då kanske vi fortfarande suttit i skenet av oljelampor och stearinljus…
Att lyssna på andra och på sin inre tvivlare kan vara förödande för en, speciellt om det är negativa kommentarer och tankar.
Varför är det så läskigt att “misslyckas”?
Jag gillar inte riktigt att använda mig av ordet misslyckas, det ger en så negativ innebörd och jag tycker inte att man misslyckas, jag tycker att man lär sig hur man inte ska göra. För att det ska vara lättare att förstå i skrift så använder jag här ordet misslyckas.
Vad är det då som gör att vi oftast tycker det är så läskigt att misslyckas? Är du rädd för vad andra ska tycka och tänka om dig om du inte lyckas med det du sagt att du ska klara av? Är det ett dalande självförtroende som inte orkar misslyckas en gång till? Har du lovat någon att klara en viss sak och sen upptäcker du att du inte kommer att klara det? Om du tänker efter, för vems skull sätter du upp mål?
Vill du börja träna?
Hur gör du för att nå dina mål? Vet du hur du ska definiera målen för att du lättare ska nå dem? Det är nämligen inte så lätt som att tänka: “Nu ska jag börja träna.” eller “Jag vill lära mig åka längdskidor.”
För att ett mål ska vara tillräckligt motiverande så krävs att du definierar det bättre än ovan exempel. Du behöver ett slutdatum, hur ofta du ska träna, hur långt du ska kunna åka på längdskidor m.m. Att definiera sina mål på rätt sätt så att du blir motiverad att nå dem och att hjärnan förstår vad det är den strävar för kräver en del kunskap inom mental styrketräning.
Allt är möjligt, kom ihåg det! Berätta gärna vilka mål du har just nu och hur du ska nå dem.
Snart startar min kombinerade kurs och gruppcoaching Våga nå toppen, du har fortfarande chans att anmäla dig till denna kurs/gruppcoaching.
På söndag, 4 november kl. 19.30, håller jag en livesänd FAQ där jag svarar på frågor om denna kommande kombinerade kurs och onlinecoaching Våga nå toppen. Registrera dig här för att kunna ställa frågor direkt i livesändningen.
Må gott och ha en fortsatt fin vecka!
Cattis ??
Vågar du nå toppen?
Vad sjutton menar jag med att ifrågasätta dig om du vågar nå toppen? Alla vågar väl?!
Det är här det börjar bli så spännande med hjärnan. Jag tar ett exempel från idrottsvärlden för att förklara mer om hur jag tänker.
Att våga vara bäst
En längdåkare, Jessica* har precis kommit upp på elitnivå och får tävla mot de bästa längdåkarna. När Jessica kör sin första tävling bland eliten känns allt jättebra, kroppen är i toppform, hon har superbra skidor och hon lyfts fram av publiken längs banan. Hon passerar åkare efter åkare och hon tänker; “Wow, det här går så otroligt bra.” Till slut passerar hon Kristin* en av världens bästa längdåkare. Hon åker förbi och tänker samtidigt; “Jag passerade precis en av världens bästa längdåkare! Det är helt otroligt!”.
När hjärnan vänder
Det går bra i någon kilometer till, Jessica leder loppet och hon njuter av att lyftas fram av publiken. Det är verkligen en otroligt häftig känsla att ligga först i ett lopp på den här nivån.
Då börjar hjärnan lägga sig i och de negativa tankarna kommer; “Jag är ju inte bättre än Kristin. Hon är en av världens absolut bästa längdåkare, jag ska inte kunna vinna över henne redan i min första tävling.”
Så börjar de negativa tankarna ta över i hjärnan och den eufori hon nyss kände är som bortblåst. Hon tappar teknik, ork och fart. Ledarna ger henne mellantider längs med banan och hon hör att Kristin börjar ta in på henne.
Då bekräftas de negativa tankarna; “Jag sa ju det, jag är inte bättre än henne, jag kan inte vinna över henne.” I takt med att de negativa tankarna tar över, desto sämre åker Jessica.
Till slut kommer Kristin och passerar henne och strax efter henne kommer flera i startfältet och passerar. Jessica slutar på en 8:e plats i sin första start på elitnivå. Det är en väldigt bra placering, men vad hade hänt om hon vänt på tankarna och fortsatt våga nå toppen och bli en vinnare?
Det här är bara ett exempel, det går att göra liknande exempel inom arbetslivet och privatlivet. Det är så lätt att de negativa tankarna tar över och börjar sätta käppar i hjulet för oss och då blir det svårt för oss att våga bli bäst på det vi gör. Har du någonsin fått dessa negativa tankar där du börjar nedvärdera dig själv för att du tycker att någon annan egentligen är bättre på den uppgift som ska utföras?
Mental styrketräning varför då?
Jag är övertygad om att du verkligen vill nå toppen och bli en vinnare i ditt liv, du måste bara våga vara bäst och för att våga vara bäst så behöver du träna på den situationen för att det ska kännas bekvämt när du väl hamnar där.
Mental styrketräning handlar om att skapa positiva minnen av framtiden så att vi känner igen oss i en situation när vi hamnar i den, då kommer vi ha mycket större möjlighet att verkligen lyckas med våra mål.
På tisdag, 23 oktober kl. 20.00, håller jag ett kostnadsfritt webinar som heter just “Våga nå toppen – hur du blir en vinnare i ditt liv”. Då berättar jag mer om vad mental styrketräning innebär, hur det fungerar och varför du ska använda dig av det för att kunna nå dina mål.
Läs mer och säkra din gratisplats här.
*Namnen är fingerade
Att tvingas sluta med sin passion
När jag fick mina tre diskbråck drev jag mitt eget företag och var dessutom anställd som spa-chef på ett fjällhotell. Min passion var att jobba med massage, träning och mental coaching. Jag levde min dröm. Smärtan som diskbråcken förde med sig gjorde att jag knappt kunde röra mig, än mindre stå vid en massagebänk. Jag blev sjukskriven och fokuserade på rehab. Mina kunder i företaget ringde och ville höra när de kunde boka en tid igen. Det är väldigt trevligt att vara omtyckt och saknad som terapeut, men just då så gav det mig mest ångest, för jag började tvivla på att jag någonsin skulle kunna massera igen. Det var en smärta i sig.
Identitetskrisen
Vem var jag om jag inte var Cattis, massageterapeuten och den mentala coachen? Jag hade ingen aning? Jag hade byggt upp ett namn i Östersund med omnejd, folk visste vem jag var och jag hade hand om bl.a. längdåkare och skidskyttar. Jag jobbade med det jag drömde om och som jag älskade. Hur skulle jag kunna hitta något annat att jobba med som var lika roligt och som jag dessutom klarade av med min kropp?
Garnnystanet i huvudet
Jag fick en otroligt bra handledare på Arbetsförmedlingen och han förstod mig, att jag hade en drivkraft inom mig men att jag inte visste hur jag skulle använda den drivkraften nu. Fick även träffa en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut tankarna i huvudet. För i huvudet kändes det som ett garnnystan som en katt hade trasslat till ordentligt och jag kunde inte hitta någon ände att börja nysta upp från. Vad ville jag göra? Vad kunde jag göra? Vad kunde jag göra men som jag inte ville göra? Vad kunde jag tänka mig att lära mig? Jag gjorde listor med dessa frågor och fyllde på allteftersom det kom upp i huvudet utan att lägga någon värdering i hur rimligt det var eller om ett sådant jobb fanns i Östersund. Jag bara lät det komma ut, senare satte jag mig och utvärderade dessa listor och kunde lägga in värderingar som t.ex. plats, om jag var beredd att gå en specifik utbildning för att lära mig något nytt som stod på listan etc.
Arbetsträning
Vi började prata arbetsträning, att jag skulle hitta en arbetsplats där jag kunde arbetsträna. Det innebär helt enkelt att kunna komma tillbaka till arbetslivet igen och testa nya jobb som funkar för mig och på mina premisser. Ganska snabbt hade jag två ställen som var tänkbara, som jag själv hade tagit kontakt med. Det ena stället sade dock: “Under tävlingarna så måste du kunna jobba 200%, vi kan inte ha någon som går hem efter några timmar då.” Den arbetsplatsen gick bort, de ville helt enkelt bara slippa betala för sin arbetskraft men kunde inte tänka sig att ha mig där på mina premisser, de förstod inte allvaret i min situation. Jag har ändå haft ett fortsatt bra samarbete med dem så jag har inget emot dem personligen, det funkade inte mellan oss just då och för det ändamålet bara.
Nationellt Vintersportcentrum
Den andra arbetsplatsen, dit jag verkligen ville, dit kom jag också. Nationellt Vintersportcentrum, en del av Mittuniversitetet i Östersund. Det var en fantastisk arbetsplats att komma till, internationella forskare inom idrottsfysiologi, biomekanik, idrottspsykologi m.m. Till det alla vinterolympiska landslag som var där och gjorde fystester och tränade. En miljö där jag kände mig hemma med mitt stora intresse för idrott och hälsa men samtidigt massor av nya saker, forskningsmiljön som jag inte varit i närheten av tidigare men som är så oerhört spännande.
Jag fick börja jobba några timmar per dag, i början var jag helt slut, men det gick bättre och bättre. Fick genast ett projekt att ta hand om och vilken boost det var, att kunna utnyttja mina kunskaper som en del i ett forskningsprojekt och se framstegen som deltagarna gjorde. Efter ett halvår så jobbade jag full tid, men hade ändå möjligheten att gå iväg och lägga mig för att vila när jag behövde det.
Se min #Capumalive nr. 1 där jag pratar mer om den här tiden, när jag blev tvingad att sluta jobba med min passion.
Efter min arbetsträning var klar så fick jag en fortsatt projektanställning på Nationellt Vintersportcentrum.
Idag lever jag min dröm igen
Idag masserar jag lite igen, för jag saknade det så otroligt mycket, men jag vet att jag inte fixar att massera på heltid igen, det blir för tungt för kroppen. Idag jobbar jag även som mental coach igen och jag kan återigen jobba med min passion, men det har tagit mig ett antal år att komma hit att hitta ork och styrka att göra det jag brinner för.
Nu fokuserar jag på att hjälpa andra som behöver hjälp med den mentala biten just i samband med skada, att kunna kombinera min kunskap som mental coach, massageterapeut och mina egna erfarenheter inom skador ger både mig och mina klienter mer stöd för att jag verkligen förstår vad de går igenom och att jag vet att det finns möjligheter att ta sig upp och framåt om man bara är beredd att jobba för det, både mentalt och fysiskt.
Vill du veta mer om hur jag levde mitt liv före och efter diskbråcken, vilken min största rädsla var då och vilken min största rädsla är idag? Du får min serie “Diskbråcksliv” i fem delar om du registrerar dig via denna länk. Du får även min bästa rehabövning och jag svarar på frågan om jag kan tänka mig smärtfri.
Kom ihåg: Allt är möjligt!
Må gott, Cattis ♥
Diskbråcksliv – från diskbråck till Fjällmaraton
När jag hade klarat att springa ca 100 meter så gick jag direkt hem och anmälde mig till Fjällmaraton kvartsmaraton. Det här var ca 1 1/2 år efter att jag fick mina tre diskbråck. Rehabperioden hade varit lång och påfrestande med ett rejält bakslag som gjorde att jag fick börja om från början. Men jag gav aldrig upp. Jag vägrade ge upp. Jag ville hela tiden uppåt och framåt, att låta diskbråcken ta över mitt liv kunde jag helt enkelt inte acceptera.
Diskbråcksrehab
Under hela min period av rehabträning så utmanade jag hela tiden mina fysiska och mentala gränser, ibland till min sjukgymnasts stora förtret, men i det långa loppet så såg både han och jag att jag gjorde framsteg. Det gick inte snabbt, men jag var inställd på att det skulle ta tid. När jag yppade att jag testat att springa så fick jag hårda förmaningar att det borde jag låta bli för det är inte bra för mig som har tre diskbråck. Vid det här laget så var jag så luttrad av att läkare, sjukgymnaster, naprapater m.fl. hade försökt begränsa mig i vad jag kunde och skulle göra så jag lyssnade inte så mycket på det örat den här gången. Däremot så visste jag att jag kunde inte börja att springa långa sträckor direkt och till en början hade jag varken några tids- eller distansmål för varje pass. Jag var bara så oerhört tacksam och glad för varenda löpsteg jag kunde ta.
Mitt viktigaste budskap till dig som har diskbråck
Tålamod, tålamod, tålamod. Det är nog mitt viktigaste budskap till dig som har diskbråck. Det tar tid att läka, vare sig du blir opererad eller inte. En del tror att operation är en slags quick fix, det är det inte. Det krävs lång rehabträning även efter en operation. Jag har inte blivit opererad med anledning av att jag har tre stycken diskbråck. Läkarens ord: “Om vi börjar skära i dig nu så kommer vi att få skära i dig resten av ditt liv. Jag vill inte operera dig förrän du kommer in liggande på bår och inte kan röra dig alls.”
Vi var överens, jag ville inte operera mig.
Klarade jag Fjällmaraton?
Så hur gick det då med Fjällmaraton? Jo, den 10 augusti 2013 sprang jag Fjällmaraton kvartsmaraton 13,4 km, Blanktjärnsrundan i Vålådalen på tiden: 2:00:57. Så oerhört nöjd och stolt att jag klarade det. När jag korsade mållinjen så var det inte bara en seger att jag klarat loppet, det var också en seger att jag vunnit över mina diskbråck! Jag bevisade att allt är möjligt!
Vill du veta mer om hur jag gjorde för att ta mig upp och framåt? Svara på min enkät så får du min serie Diskbråcksliv där jag berättar om mitt liv före och efter diskbråcken, du får min bästa rehabövning och jag svarar på frågan: kan du tänka dig smärtfri?
Ta hand om dig!
Cattis ♥
Hjärnan ser i bilder
Hjärnan ser allt i bilder, den omsätter orden till bilder och på så vis förstår vi vad orden betyder. Ett exempel på ett ord som hjärnan inte har någon bild för är just ordet inte. Så om du har en målbild som säger: “Jag är inte sämre än någon annan.” Då får hjärnan uppfattningen att du menar: “Jag är sämre än någon annan.” Det blir inte så bra. Därför ska du undvika negationer som t.ex. inte, aldrig, dålig, sämre m.m. Därför är det noga med hur du väljer dina bilder och dina ord. Speciellt när du ska sätta upp målbilder.
Det är därför jag väljer att säga “Allting är möjligt!” istället för “Ingenting är omöjligt!”. Samma innebörd, men det senare uttrycket har två negationer i sig och skapar en negativ bild i hjärnan. Det första uttrycket har positiva ord som skapar en positiv bild och känsla i hjärnan.
Se min sommarlive där jag förklarar lite mer hur jag menar och där du får h
öra exempel på hur negativa uttryck har påverkat mig i min tidigare längdkarriär.
Sommarlive nr. 10
Vill du ha hjälp med hur du ska definiera och sätta dina mål så är du varmt välkommen att boka mental styrketräning hos mig!
Må gott i sommarvärmen!
Cattis
Tomteparader i hjärnan
I denna veckas sommarlive pratade jag om tomteparader i hjärnan. Vad menar jag med det? Sitter jag här och insinuerar att vi alla har tomtar på loftet? Inte riktigt, men jag vill utmana dig att göra nya saker för att skapa nya vägar i hjärnan. På så vis utvecklas du bättre och håller hjärnan i trim.
Korsa rörelserna, dvs. jobba med vänster arm och höger ben och vice versa och se till att ändra rörelserna när du väl har lärt dig dem. Testa att ta nya vägar till jobbet, skolan, affären m.m. När vi gjort något tillräckligt många gånger så har det blivit en Autobahn i hjärnan och du behöver inte längre tänka för att utföra den sysslan. Enkelt? Ja visst. Utvecklande? Inte alls.
En del säger att de har dålig koordination och undviker därigenom att göra nya saker med just den ursäkten. Koordination går att träna upp och det är just det som är grejen, att testa nya rörelser, nya saker för att få bättre kroppskontroll och det ger även ökad koncentration för du måste fokusera på uppgiften när du ska göra något nytt.
Det finns också de som säger att de inte kan dansa. För det första, det finns ingen regel för hur du får dansa och inte, såvida du inte ställer upp i en tävling där en viss dans ska utföras. För det andra, alla kan lära sig. Kolla på filmer på Youtube och dansa loss hemma i vardagsrummet. Våga utmana dina mentala och fysiska gränser! Du har allt att vinna och inget att förlora!
Så det jag menar med tomteparader är att vi alla behöver utnyttja våra “tomtar” (hjärncellerna) på nya, utmanande sätt för att skapa nya vägar och nya ledningar i hjärnan för att hålla vår hjärna och kropp i bra form.
I klippet berättar jag om när vi körde aerobics med ett hockeylag, se veckans livesändning här.
Hur gör du för att utmana dig själv och dina rörelser och skapa nya vägar i din hjärna?
Ha en fortsatt fin vecka så ses vi på måndag 16 juli i #Sommarlive nr 8 /Cattis